hurtsoul

Nu har jag trappat ner mina anti depressiva och ångestdämpade tabletter från 6  tabletter om dagen till 2 tabletter om dagen.
Jag känner deffenitivt en skillnad. Alla kännslor ligger på ytan hela tiden, varje sekund ligger de där och hotar att överfalla mig.
Just nu så har de precis attackerat och tårarna sprutar.
Vad är då känslorna jag känner. Saknad efter min katt!

Jag vet att han har det bra. men fan va tomt det är utan honom.
Jag avskyr att vakna av något annat än hans krafsande tassar på morgonen. Jag hatar att somna utan att han sover på min mage. jag vill inte sakna just för att jag vet att han bor och lever så bra han kan just nu med mina föräldrar.
Jag vill bara skära bort denna saknad. Men jag kan eller borde skära mig. Det är för mkt som står på spel.

bilden är tagen från weheartit.com

Jag vet inte. Jag har haft en fantastisk dag. men så fårt mina tankar får access så känner jag sorg och tomhet.
Jag är så trött på det.

Nu har jag mått bra så så länge. Det känns som om jag har drömt alltihop.
Men ständigt så är rädslan där att något ska komma i vägen för mitt välmående och vända det upp och ner som en pannkaka.
Från att ha ätit tunga medeciner så har jag nu skurit ner till endast en tredjedel av vad jag åt från början.
Det känns ok. Men känslorna ligger inte längre på en armlängds avstånd längre. De står precis framför mitt ansikte och andas sina ångor in i mina luftvägar. Jag står blixt stilla för att ångesten inte ska krypa in genom munne och kväva mig igen. Jag kan hantera dess ångor som sippran in i mina lungor. men efter det klarar jag inte mer.
Det får inte bli värre än detta.

Jag tror att det beror på att mina medeciner reducerats gravt de senaste månaderna. Men om jag ska kunna leva så måste jag lära mig att hantera känslorna när de gnaver i mig. Och detta kommer jag aldrig kommer att lära mig om jag äter medeciner som distanserar och gör mig onåbar.
Jag måste kunna nå mina känslor, goda som onda för att kunna behandla dem.

Men just nu så finns varken ork eller vilja att jobba med det.

har äntligen fått mig själv att börja träna igen. Har haft ett uppehåll på 2 veckor då jag varit sjuk och nere.
Jag känner själv att om jag inte träna så går mitt välmående ner i botten.
I ärlighetens namn tror jag att fysisk träning är den bästa medecinen. jag förstår inte varför fler läkare inte ordinerar träning på recept för deprimerad människor.
Man skulle ju på alla sjukhus bygga ett gym och anlite personliga tränare med utbildning för mental hälsa. Eller utbilda vårdare och kontaktpersoner inom vården i fysisk träning. Då skulle man kunna få människor att uppptäcka endorfinernas värld.
Sömnsvårigheter skulle hjälpas, deprimerade skulle bli aningen gladare.
De enda som skulle missgynnas med detta är ju medecinbolagen. Genom att läkare skriver ut tonvis med antidepresiva, ångestdämpande och sömnmedel blir problemen inte bättre i längden.
Med träning kan man väcka människor och få dem intresserade av träning.
Man skulle kunna visa alla olika sorters träning och jag kan med all snnolikhet säga att alla skulle hitta någon sorts träning som de tycker om.

Jag skulle vilja säga till staten: Ge mer bidrag till sjukhusen för utbildning av personal, avtal med gym och idrottsföreningar, gym och avslappningsanläggning på sjukhus för de som inte får lämna sjukhusen.
Jag vet att detta skulle hjälpa många. kanske inte alla. men väldigt många!

Idag var jag hos psykologen. Bröt ihop och tyckte bara det var extremt jobbigt. Hon säger väldigt vettiga saker och supportar. Men jag har så svårt att ta till mig det hon säger.
Jag försöker ta timma för timma och göra upp planer för dagen.
Små målsättningar som t ex äta, duscha, träna, handla, blogga.... ja ni hajjar läget.

Hoppas det blir lättare snart.

Är nu inne på min 7:e öl. Försöker döva rösterna och ångesten. De somnar nog snart får vi hoppas.

Har bara vadrat runt hela dagen i regnet som en jävla nolla.
Jag har aldrig varit arbetslös och det är en blandad känsla. Jag känner mig rädd inför framtiden men ändå jävligt lättad. inget ansvar och ingen brydd.
Va fan ska man slicka röv för pengar för. Ska jag ta den här chansen och köra gasen i botten och plugga upp de ämnen jag behöver för att komma in på en skola som gör mig till något jag tycker om att göra?
Eller ska jag söka nya jobb?
Just nu skiter jag i vilket.

Jag önskar jag hade orken att förverkliga drömmen att skriva en bok. men jag har inte en droppe av energi eller idé om hur jag ska börja.
När jag väl har den blanka sidan framför mig för att börja skriva är det som jävulen saboterar min hjärna med tankar som inte har ett uns självkänsla i sig.

Hor liv är vad det är. Gnäll gnäll gnäll...
Men jag skiter i vilket...

Ångesten river som ett rivgärn mot ens knogar idag.
Jag får iunte tag på min psykolog och jag vågar inte ringa mottagningen för att prata med någon annan.
jag har inte ork att gå igenom jobbsökning och intervjuer. Just nu vill jag bara lägga mig ner och sova.
Jag behöver fixa med A-kassan och skit, vilket jag tycker är svårt. Samtidigt som mitt gamla jobb försöker att blåsa mig på en halv månadslön.
Jävla fittor!
Man kan bokstavligen talat inte lite på en käft.
Förstår någon hure det känns att vara så här ensam och övergiven.
Jag antar någon förstår som är i samma sits som jag. mentalt instabil och arbetslös för första gången.
Jag har varken ork eller lust att ens dricka kaffe.
Rakbladet är skrämmande nära nu. Jag vill bara känna mig lugn och känna mig vakumpackad för några minuter.
Men jag vet att det är ett brott mot mina nära att lösa mina problem med kniven.
Det är inget brott mot samhället, men mot familj och vänner. Jag kan inte bestämma om det också är ett brott mot mig även fast det är en lösning...

Efter 1 veckas frånvaro från jobbet pga influensa så är jag äntligen på benen.
Idag när jag anlände till jobbet med motivationen på topp blir jag kallad till ett möte.
Iskalla ögon gjorde mig orolig.
"vi avslutar din provanställning idag och vi vill att du går här ifrån nu"
Så löd deras ord. jag fick skriva på ett papper. Och sedan fixk jag lämna nycklarna och gå.
Jag är chockad. Gråter.
Det känndes som jag gjorde ett superbra jobb. Snabblärd, lyhörd, tog egna initiativ osv. Men detta räckte inte till.
jag gick till arbetsförmedlingen på momangen och skrev in mig.
Ligger nu i soffan och energi och livslust rann ur mig.
Det som gör mig mest förbannad är att jag inte har tillräckligt med tabletter hemma så jag kan få somna in.

Har haft en hemsk influensa. Det har varit otroligt skönt att ångesten varit i dvala under tiden jag varit sjuk.
Oavsett hur sjuk jag än är fysiskt så får det gärna komma oftare.
Nu måste jag tillbaka till jobbet och det suger.
Men jag ska försöka fokusera på träning och viktnedgång. Att ha träningen i fokus och låta det styra vardagen är så lättande. Man räknar timmarna tills man ska få snöra på sig löparskorna och bara lämna världen utanför och bara gå in i vakum.
Så i morgon ska jag upp tidigt för en lååång morgonpromenad. Efter jobbet ska jag jogga lätt. Ska försöka trappa upp träningen istället för att köra hårt på en gång. Man vill ju inte skada det enda verktyget man har att stänga ute ångesten.
Skada finns inte på kartan.

Vi lever i ett förbannat nyråkratisamhälle.
Csn kräver nu tillbaka 10 000 kr av mig för mina studier 2009!!!
2 år senare kan de komma och begära pengar tillbaka då de tryter i deras kassa.
Händelsen är så att jag 2009 i slutet av december separerade med mitt ex och sålde min lägenhet till honom och det räknas därför som en inkomst ÄVEN fast jag lagt pengarna i en annan lägenhet. Så för att man flyttar pengar från ett hushåll till ett annat. ja då ska man vara körd att få bidrag för studier och vidare utveckling.
Så nu är det nudlar och vatten som gäller i några månader framöver.
Inte nog med det så är jag sjuk i influensa och måste vara hemma från jobbet.
Jag ska så fort jag kommit på fötter igen ta tag i och sälja av så mkt jag kan i min lägenhet.
Cd-spelare, böcker, väskor, kläder, vandringsgrejer mm.
Jag ska inte lägga mig så lätt. Imorgon ska jag ta en rejäl diskution med CSN och de ska få höra på ett och annat.
Om jag hade sålt min lägenhet 5 dagar senare hade detta aldrig hänt. Då hade inkomsten inte räktnats för år 2009.
Då had edessa 10 000 gått till ytterligare studier.
Men nu ska jag ta mig i kragen och försöka flytta från detta landet, om jag så ska bo på gatan i något annat land så ska det bli så.
Jag tänker inte förlita mig på Sveriges stat något mer, oavsett om det är högern eller vänstern som styr. jag är trött så jag bokstavlig talat har spytt 5 gånger sedan brevet damp ner i min brevlåda.

Fly landet eller ta mitt liv!

Jag vet inte vad det är som gör att jag faller hadlöst ner i den berömda svarta gropen av ångest gång på gång.
I onsdags skulle jag till min psykolog. Men vågade inte.
Sist jag träffade henne hade hon hårda ord att dela ut till mig. "det är noll tolerans" när det gäller att kräkas bort ångesten. Istället jag ta till min kris lista. Kristlistan innebär andra metoder som ska dämpa panikångestattackerna.
Det kan vara tex , duscha kallt/varmt, lukta på olika kryddor och försöka identifiera dem, promenera, träna, hålla isbitar i händerna, göra ngt kreativt... ja ni fattar. Saker som inte är sakadande för mig själv eller andra.
Men jag kan bara säga det att inget av det som står på min lista är lika effektivt än att rispa hål på huden eller kräkas upp mitt maginnehåll.
Jag är inte dum. Jag vet att det är osundt för kroppen, och att jag bibehåller ett beteende som är sjukt.

Men ingen förstår hur det är när man väl står jär med ett klösande odjur av ångest som river hål på min insida. Man vill använda det som är mest effektivt.
Det är som att ha vallningar. Man hoppas i sjön för att svalka sig för att det är mest effektivt. Eller är man trött så tar man till sömnen. För mig är det inget som är lika effektivt att ta död på min ångest som genom kräkning.
Jag tror ingen psykolog förstår hur det egentligen är att ha dessa attacker av panik som är så övertygande att man kommer dö själv om man inte gör något åt det.

Det känns som att jag springer ett döfött lopp som aldrig kommer att ta slut. Även om jag nu får sk hjälp så känns det som att jag dödar tid att faktiskt göra det jag vill.

Det blir kortslutning i hjärnan och ilskan tar vid när de säger att det är en ätstörning. Det handlar varken om mat, eller att bli eller vilja vara smal. Det handlar om att döda obehaget i bröstet. Lätta på trycket av suggan som är monterad i mitt bröst.
Ingenting av mina kräkningar handlar om att jag vill bli av med mat som jag tryckt i mig. Där av ser jag inte det som någon ätstörning. Men inte en käft lyssnar på vad jag ahr att säga.

Onsdagens session blev avbokad pga att jag är så rädd att jag ska bli ifråntagen mitt enda verktyg att mörda ångesten.
Jag kallar det självförsvar. Är det fel att kalla det det? Har jag fel i allt det jag tänker?
Jag är livrädd att säga som det är till min psykolog.
Helst av allt så vill jag bara bryta med psykvården och låta ödet bestämma.
Framtiden är blurrig och jag vet så jävla väl att förhållanden och framtidsplaner om att skaffa barn är helt otänkbart om jag fortsätter att kräkas. men vad ska jag ta till? Självförsvaret är ett måste. men vilket självförsvar ska jag ta till för att det ska bli lika effektivt.
jag kan inte sänka garden, det är alldeles för smärtsamt.

Som jag skrev i förra inlägget så är det alltid så att när jag gått ett steg framåt så iväntar jag bara att 2 steg bakåt ska ske. Jag är så van vid det nu att jag egentligen bara inväntar att jag ska dyka ner i ångesten igen.
Igår skulle jag åkt in till Psykologen. Men kraft att gå upp i sängen fanns inte att finna någon stans.
Så åter igen så stannar jag hemma från jobbet och struntar i plikterna.
Känns lite jobbigt då jag vet att min del i mitt jobb är så viktigt. Eller egentligen är det viktigt för min chef och verksamheten. men det jag jobbar nu är så bannalt och det är inget som egentligen påverkar på liv och död.
Jag kan liksom inte lägga manken till att bry mig om det jag jobbar med just nu. Jag har bara haft jobb som är så sjukt önödiga inom samhället.
Jag önskar att jag mycket tidigare under mina tonår hade kommit på vad jag vill pyssla med som yrke.
Nu vet jag vad jag vill bli och jag vet att jag kommer att passa till det.
jag vill arbeta inom sjukvården som sjuksköterska eller undersköterska.
Mäönniskor kring mig tror inte jag kommer att palla med. Jag har stöd från mina nära, men jag känner väl inte riktigt att de tror på att jag kommer att klara av den stress man kommer att utsättas för i sjukhusmiljön.
Jag har länge funderat på varför jag vill just arbeta inom psykiatrin som sjuksköterska. Jag har inte kommit på om det är för att jag själv har erfarenhet som patient inom psykiatrin, eller om jag ser upp till dem som arbetar inom det.
När min vän försökte ta sitt liv följde jag med och mötte upp henne i ambulansen då hon sms:at mig om att det var slutet för henne.
Lyckligtvis klarade hon sig. När jag väl satt där i timmar vid hennes sida fick jag chansen att iakta vårdpersonalens arbete och bemötande gent emot patienter i olika tillstånd i akutrummet.
Där väcktes mitt intresse för att göra detsamma som dem.
Nu sitter jag hemma och bearbetar min egen ångest. Samtidigt får jag tiden att fundera om det är sjuksköterska eller undersköterska som är min väg.
Sjuksköterska är som jag förstått det mer medecinskt medan undersköterska är mer stöd och hjälp åt både patient och vårdpersonal runt om en.
Undersköterska är något jag kan bli nu utan att behöva plugga upp ämnen på komvux.
Sjuksköterska behöver jag lägga manken till och faktiskt plugga upp 2 ämnen.
Ska man gå den enkla och snabbaste vägen, eller ska man försöka sätta målet att plugga aset av sig?

Dilemman kommer och går. Det svåraste är väl när ingen egentligen tror att jag kommer att klara det. Samtidigt så är jag fast bestämd att ingen ska få bestämma vad jag ska klara av eller inte.

Tänker just nu sträcktitta på programmet sjukhuset och fortsätta mina funderingar inför framtiden.

Det känns skönt. har nu gått ner 4 kg ungefär. Känns som att jag är på väg till att må bättre. Det kanske är solljuset som gör att endorfinerna fotplantar sig. Eller att jag tränar förbrilt. Jag har ett mål. och det ska jag nå. utan segande, utan att kräkas upp maten, utan osunda vanor.

Jag har en underbar pojkvän och katt som stöttar mig. de vet om precis allt vad jag känner. Deras sätt att allt utom dömmande. Och det är ett stenblock som faller från hjärtat varje gång jag pratar med dem. Den ena kommer med visa råd och sunda ord. den adra bara lyssnar och ger närhet.

Jag önskar att jag är på väg åt trätt håll.
Jag vill inte fly längre. Min teurapeut satt ett ultimatum. Sluta kräkas, annars kommer vi inte åt din ångest. kommer vi inte åt din ångest så kan vi inte jobba med den.

Sant men svårt.

Ska träffa henne i morgon och ska med stolthet i rösten säga att jag inte fallit för frestelsen att kräkas en enda gång!!!
Visst att jag har tränat dessto mer. Men det känns sundare än att kasta upp.

Sol, mina änglar, träning och snus är vad som tar mig sakta mot mitt mål.
Målet är att ta steg framåt... noll tolerans till ett steg fran, två steg bak!

Energin är helt förintad. Brist på sömn dålig kost och för mkt träning säger känslorna och kroppen. Men tankarna håller mig vaken, tankarna jagar mig när jag springer och tankarna bevakar mig när jag stoppar något i munnen.

Mitt besök hos psykologen var en ren pina idag.
Vi gjorde en medveten närvaro övning. Det ska vara tyst och man ska fokusera på rummet, ljuden, känslan av att sitta i stolen. Jag kunde inget annat mer än att fokusera på att jag skakade som ett asplöv.
har jag någonsin skakat över huvud taget om jag inte frusit? Nope... har inget minne av det i alla fall.
Hur pinsamt var det inte då att hon hade märkt mina skakningar också.
Ibland blir jag så trött på alla frågor och att man ska behöva förklara vad man menar. Har ingen lust att vräka ur mig och "träna" på krisfärdigheter osv. Inte för att jag inte vill. Det är för att jag inte orkar.
Det är som att man är i ett känslomässigt klimakterie. Svallningar av onda tankar och känslor.
Den eviga uttjatade frasen "det är bara tankar, det är bara känslor" den får mig att kräkas på riktigt.
Om det "bara" är tankar och känslor. Va fan ska de då finnas där. Eftersom de finns borde de väl vara viktiga? Och inge bara vara?
En annan iaktagelse från dagens besök hos fröken psykolog. Jag tror hon hade tårar i ögonen.
Vad känner jag om det? Inget. Borde jag känna något för att hon nästan grät? kanske.
Hon gör mig förvirrad och betänksam. Orkar inte med mer av tveksamhet eller ansvar.

Jag har över påsken inte tränat ett jota, vilket betyder att jag nu sitter med ett sug att kräkas och skära mig själv som är så svårt att bemästra.
Förra veckans psykolog-besök var en session med förberedelser inför påsken. Som till expempel fundera ut vad jag ska ta till istället för kräkningarna och självskadandet.
I veckor har jag varit starkt och fokuserat på att inte kräkas. Fokus har varit på att beskriva föremål, personer sakligt i mitt huvud. Som till exempel kudden är fyrkantig, mjuk, rutig, blå, vit osv osv. Titta på människor och beskriva deras sätt att föra sig, tala, klädsel, osv. Inte dömma, bara beskriva.
Det har fungerat fram tills nu.
Jag har idag försök flera gånger. Jag gick till och med till centum för att kunna glo på folk och beskriva dem i mitt huvud för att bli av med suget.
Jag är nu på en punkt där jag får försöka ta till skrivandet, en sista utväg för att inte gå på toaletten och tömma mig.

De säger att det är en ätstörning. Men det är inte maten som jag har problem med. Det är ångesten över att vara ständigt ledsen, känslan av att vara ensam även fast jag inte är det i praktiken. Ständiga svängningar från skratt till ilska, sorg och tomhet.
Att kräkas ligger närmare till hands än att skära sig. Just för att de inte syns. Jag behöver inte ljuga om sår som "plötsligt dyker upp". jag kan då bara spola ner såren och låtsas som inget annat än att allt är normalt.
Som sagt så ser jag det inte som en ätstörning. Jag äter inte maniskt, jag svälter inte mig själv. Jag vill bara lugna ner min ångest som river.

Många andra så romatiserar dem om sina olika störningar. Jag hatar det. Många som skriver om att de lider, precis som jag gör. Men om jag får tro, så tror jag mycket är fake, och många "vill" ha sina påhittade störningar.
De vill få uppmärksamheten och de vill se dem själva som de kända personerna med ätstörningar, ADHD, borderline osv osv.
Det äcklar mig.
Att människor vill vara sjuka för att få uppmärksamheten.
Om det var möjligt så hade jag gärna dukat upp mina problem som ett smörgåsbord och låtit dessa människor ta för sig. Även om det skulle innebära att jag skulle förlora allt vad jag är och har vetskap om skulle de bjudas på detta. Även om jag skulle lämnas tom som ett pludrat hem. jag hade nog varit lyckligare helt tom än det jag går igenom nu.
Det sjukliga är att jag förstår drogmissbrukare, alkolister, pyromaner. jag fårstår deras sug och jag förstår problematiken i det. Flykt. Rädsla för verkligheten. Besvikelse över vårt klots uppbyggnad och programmering.

Misstro mig inte nu.
Många som skriver om sina problem är förmodligen på riktigt. Inga tomma fakade skal. Utan de har verkligen problem. Jag vill inte peka ut självömkan som något fult eller fegt. Jag ser det själv som att lyfta på mitt lock lite för att spilla ut lite av lidandet så att det inte ska pysa över och bli en okontrollerbar situation.

Många sitter nog och dömmer andra och det är obefogat. Obefogat dömmande är det värsta som finns för mig.
Människors glappande käftar där det sprutar ut blodiga ord med antaganden.
Obefogande antaganden. Antaganden för att de ska fylla deras tystnad, för att styra bort fokus från dem själva ett litet ögonblick. Eller kanske fylla i andra åsikter som de kanske inte kan stå för för att de är för fega för att medge att de står för sin åsikt. Därför befläckar de min och andra problemdrabbades vita dukar med blod från deras antaganden och dömmanden. Dessa fläckar är så otroligt onödiga. Vi som har dessa problem har redan tillräckligt att ta itu med att skrubba bort blodfläckar från våra tidigare problem.
Vi behöver inte mer arbete att bearbeta vad andra tycker och tänker om oss.
Jag tror att andra människors ständiga tyckanden och tänkanden om mig är det svåraste att bearbeta och tolka rätt.

Mycket tankar som väller ur mig nu. men tror nog inte det är någon som läser vilket jag kanske tror både kan vara bra och dåligt.

Signaler från människor i närheten av mig, som t ex hemma, på jobbet, på bussen osv. Blickar, ord, tonfall, kroppsspråk gör mig så förvirrad och arg. Mestadels ledsen, men jag har för vana att transformera ledsenheten till ilska istället. Mycket lättare så.
Det jag ville komma till är att jag vill så gärna se hur många gånger jag misstolkar människors signaler. 7 av 10 gånger skulle jag gissa.
Ord sipprar ur personen mitt emot mig. jag lyssnar inte. jag tänker bakom orden. "vad menar hon?" "hon måste tro" "hon måste tycka" bla bla bla. I många fall önskar jag att jag kunde tolka orden som de är. Tolka det nakna ordet. inte klä dem i sunkiga tankar kring negativa saker som personen i fråga inte ens menar. Jag kan bara se bortom dessa ord in till mina egna antaganden och dömmanden.
Detta ställer till så mkt problem för mig att jag känner att jag inte vill ha någon kontakt med den yttre världen. just för att jag inte förstår den.
För mig är social kontakt precis som att göra ett prov i Matte F när jag egentligen ska göra ett matte C prov.
jag skulle vara så nöjd och lycklig om jag kunde få ha relationer, men jag skulle inte behöva prata med personen. bara titta och iakta.

Tom känner jag mig nu. inga mer ord eller tankar passerar i min lilla mikroaktiverade hjärna.
Antagligen svårt att förstå eller relatera till vad jag skrivit. Men jag hoppas någon av alla mina tankar kom fram till någon eller eventuellt ingen som läser det här.
Skit samma.

Ljupå långsamma andetag.

Men det leder ju för helvete bara till hyperventilering!!!

Har lyckats skaka mig loss från branschen jag arbetat i så många år. Nu har jag äntligen fått ett jobb som jag faktiskt hitintills trivs med.
Men ... alla dessa jävla men... så känner jag mig ändå vilse och tom.
Besöken hos min psykolog känns bara påtvingat. Känner mig så i vägen.
Äcklad av mig själv och hur jag faktiskt beter mig mot andra människor. Jag spelar ett spel som gör mig till skådis.
Uppsminkad, det äckliga smilet påklistrad, konsumtionen av kläder kunde ju egentligen bara vara.
Om jag skulle våga vara mig själv hade jag nog skalat av mig hälften av det påklistrade falska jag har på mig.

Påklistrat och påtvingat av samhället. ÄCKLIGT!

Sorry för allt negativt kräk jag lägger här. Men det måste ur mig till något som inte an säga emot.
Vitt papper skriker aldrig emot. Datorn skriker aldrig emot. Önskar väl att människan inte skrek emot mig.

/neggot