hurtsoul

Jag har över påsken inte tränat ett jota, vilket betyder att jag nu sitter med ett sug att kräkas och skära mig själv som är så svårt att bemästra.
Förra veckans psykolog-besök var en session med förberedelser inför påsken. Som till expempel fundera ut vad jag ska ta till istället för kräkningarna och självskadandet.
I veckor har jag varit starkt och fokuserat på att inte kräkas. Fokus har varit på att beskriva föremål, personer sakligt i mitt huvud. Som till exempel kudden är fyrkantig, mjuk, rutig, blå, vit osv osv. Titta på människor och beskriva deras sätt att föra sig, tala, klädsel, osv. Inte dömma, bara beskriva.
Det har fungerat fram tills nu.
Jag har idag försök flera gånger. Jag gick till och med till centum för att kunna glo på folk och beskriva dem i mitt huvud för att bli av med suget.
Jag är nu på en punkt där jag får försöka ta till skrivandet, en sista utväg för att inte gå på toaletten och tömma mig.

De säger att det är en ätstörning. Men det är inte maten som jag har problem med. Det är ångesten över att vara ständigt ledsen, känslan av att vara ensam även fast jag inte är det i praktiken. Ständiga svängningar från skratt till ilska, sorg och tomhet.
Att kräkas ligger närmare till hands än att skära sig. Just för att de inte syns. Jag behöver inte ljuga om sår som "plötsligt dyker upp". jag kan då bara spola ner såren och låtsas som inget annat än att allt är normalt.
Som sagt så ser jag det inte som en ätstörning. Jag äter inte maniskt, jag svälter inte mig själv. Jag vill bara lugna ner min ångest som river.

Många andra så romatiserar dem om sina olika störningar. Jag hatar det. Många som skriver om att de lider, precis som jag gör. Men om jag får tro, så tror jag mycket är fake, och många "vill" ha sina påhittade störningar.
De vill få uppmärksamheten och de vill se dem själva som de kända personerna med ätstörningar, ADHD, borderline osv osv.
Det äcklar mig.
Att människor vill vara sjuka för att få uppmärksamheten.
Om det var möjligt så hade jag gärna dukat upp mina problem som ett smörgåsbord och låtit dessa människor ta för sig. Även om det skulle innebära att jag skulle förlora allt vad jag är och har vetskap om skulle de bjudas på detta. Även om jag skulle lämnas tom som ett pludrat hem. jag hade nog varit lyckligare helt tom än det jag går igenom nu.
Det sjukliga är att jag förstår drogmissbrukare, alkolister, pyromaner. jag fårstår deras sug och jag förstår problematiken i det. Flykt. Rädsla för verkligheten. Besvikelse över vårt klots uppbyggnad och programmering.

Misstro mig inte nu.
Många som skriver om sina problem är förmodligen på riktigt. Inga tomma fakade skal. Utan de har verkligen problem. Jag vill inte peka ut självömkan som något fult eller fegt. Jag ser det själv som att lyfta på mitt lock lite för att spilla ut lite av lidandet så att det inte ska pysa över och bli en okontrollerbar situation.

Många sitter nog och dömmer andra och det är obefogat. Obefogat dömmande är det värsta som finns för mig.
Människors glappande käftar där det sprutar ut blodiga ord med antaganden.
Obefogande antaganden. Antaganden för att de ska fylla deras tystnad, för att styra bort fokus från dem själva ett litet ögonblick. Eller kanske fylla i andra åsikter som de kanske inte kan stå för för att de är för fega för att medge att de står för sin åsikt. Därför befläckar de min och andra problemdrabbades vita dukar med blod från deras antaganden och dömmanden. Dessa fläckar är så otroligt onödiga. Vi som har dessa problem har redan tillräckligt att ta itu med att skrubba bort blodfläckar från våra tidigare problem.
Vi behöver inte mer arbete att bearbeta vad andra tycker och tänker om oss.
Jag tror att andra människors ständiga tyckanden och tänkanden om mig är det svåraste att bearbeta och tolka rätt.

Mycket tankar som väller ur mig nu. men tror nog inte det är någon som läser vilket jag kanske tror både kan vara bra och dåligt.

Signaler från människor i närheten av mig, som t ex hemma, på jobbet, på bussen osv. Blickar, ord, tonfall, kroppsspråk gör mig så förvirrad och arg. Mestadels ledsen, men jag har för vana att transformera ledsenheten till ilska istället. Mycket lättare så.
Det jag ville komma till är att jag vill så gärna se hur många gånger jag misstolkar människors signaler. 7 av 10 gånger skulle jag gissa.
Ord sipprar ur personen mitt emot mig. jag lyssnar inte. jag tänker bakom orden. "vad menar hon?" "hon måste tro" "hon måste tycka" bla bla bla. I många fall önskar jag att jag kunde tolka orden som de är. Tolka det nakna ordet. inte klä dem i sunkiga tankar kring negativa saker som personen i fråga inte ens menar. Jag kan bara se bortom dessa ord in till mina egna antaganden och dömmanden.
Detta ställer till så mkt problem för mig att jag känner att jag inte vill ha någon kontakt med den yttre världen. just för att jag inte förstår den.
För mig är social kontakt precis som att göra ett prov i Matte F när jag egentligen ska göra ett matte C prov.
jag skulle vara så nöjd och lycklig om jag kunde få ha relationer, men jag skulle inte behöva prata med personen. bara titta och iakta.

Tom känner jag mig nu. inga mer ord eller tankar passerar i min lilla mikroaktiverade hjärna.
Antagligen svårt att förstå eller relatera till vad jag skrivit. Men jag hoppas någon av alla mina tankar kom fram till någon eller eventuellt ingen som läser det här.
Skit samma.