drunkna
Kan man bli så trött att man avlider av trötthet?
Tror nog att kroppen är rustad för trötthet dock. FAN!
Jag är så fysiskt och psykiskt trött att det gör ont innuti och utanpå. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.
Tankarna maler...
Jag får inte bli sjukskriven, jag får inte bli sjukskriven, jag får inte bli sjukskriven.
Det skulle innebära en diff i min ekonomiska mani att klara av att ha kvar min och systers lägenhet.
Jag kan inte plugga, jag kan inte bli sjuk, jag vågar inte söka nytt arbete pga att under provtiden kan man bli kickad med pannan före...
Va fan ska jag göra? Sitter jag kvar i mina nerborrade hjulspår kommer jag drunkna i mina egna kroppsvätskor.
I och för sig så hade det varit en skön utväg. Ingen att bry sig om, ingen som behöver bekymra sig eller låtsas bekymra sig.
Bara jag i en värld av bara ingenting
Tror nog att kroppen är rustad för trötthet dock. FAN!
Jag är så fysiskt och psykiskt trött att det gör ont innuti och utanpå. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.
Tankarna maler...
Jag får inte bli sjukskriven, jag får inte bli sjukskriven, jag får inte bli sjukskriven.
Det skulle innebära en diff i min ekonomiska mani att klara av att ha kvar min och systers lägenhet.
Jag kan inte plugga, jag kan inte bli sjuk, jag vågar inte söka nytt arbete pga att under provtiden kan man bli kickad med pannan före...
Va fan ska jag göra? Sitter jag kvar i mina nerborrade hjulspår kommer jag drunkna i mina egna kroppsvätskor.
I och för sig så hade det varit en skön utväg. Ingen att bry sig om, ingen som behöver bekymra sig eller låtsas bekymra sig.
Bara jag i en värld av bara ingenting
Kan ingen operera bort skiten???
Att kontrasten mellan hat och kärlek kan vara så skarp.
Önskar att gränsen och övergången mellan de båda kunde vara lite mer utsuddad.
Det finns dagar i livet som faktiskt är bra där man får uppleva kärlek, omtanke och trygghet. men om jag får räkna dem är de mkt färre än de dagar då jag bara känner äckel, hat, och avssky över världen och mig själv.
Jag försöker ständigt ta vara på de dagar och nätter då jag faktiskt mår bra och jag kan leva utan både psykisk och fysisk smärta i bröstet. Men när en dag som den här dåm jag endast känner misstro och äckel så är de goda dagarna som bortblåsta.
Då spelar inte de bra dagarna någon roll längre. trots att jag upplevt ömheten i de goda dagarna så tror jag att de stunderna är en stor jävla lögn jag lever i.
Teurapeuther och läkare säger ständigt att de behöver hända något dåligt för att få mig att känna den här kontrasten. Det behöver vara ord från någon, handlingar från någon, en tanke, en handling behöver uppstå för att få dessa oändligt smärtsamma känslor att väckas.
i deras ord ligger en svart lögn eller så är det jag är onormal.
Inget händer utan jag vaknar upp med den här ilskna demonen i mitt bröst som endast vill jävlas.
Kräktes 2 gånger efter frukosten och jag lade ett djupt snitt i armen. För en stund rann all ilska av mig och jag fick vara jag för en stund.
Nu sitter jag på jobbet och känner att trots min kräck och skärprocedur så lyckades jag inte att döda den jäveln i bröstet och magen.
Panik!
Sitter på jobbet. Hur ska jag undå att ännu en dag av arbete med ett falsk jag och ett påklistrat glatt humör för att ingen ska märka.
Varför kan inte läkaren förstå? Kan man inte bara operera bort skiten från mina själ?
Önskar att jag låg på en brits i en operationssal där de snittar upp mitt bröst och lyfter ut jäveln i mitt bröst och jag äntligen får hora ett högljutt "klonk" i en metallskåll och höra demonen dö av syrebrist. Det syret jag ger skitstöveln. och sedan kan de sy ihop mig och jag kan gå där ifrån utan den här smärtan?
Varför kan ingen göra det?
Önskar att gränsen och övergången mellan de båda kunde vara lite mer utsuddad.
Det finns dagar i livet som faktiskt är bra där man får uppleva kärlek, omtanke och trygghet. men om jag får räkna dem är de mkt färre än de dagar då jag bara känner äckel, hat, och avssky över världen och mig själv.
Jag försöker ständigt ta vara på de dagar och nätter då jag faktiskt mår bra och jag kan leva utan både psykisk och fysisk smärta i bröstet. Men när en dag som den här dåm jag endast känner misstro och äckel så är de goda dagarna som bortblåsta.
Då spelar inte de bra dagarna någon roll längre. trots att jag upplevt ömheten i de goda dagarna så tror jag att de stunderna är en stor jävla lögn jag lever i.
Teurapeuther och läkare säger ständigt att de behöver hända något dåligt för att få mig att känna den här kontrasten. Det behöver vara ord från någon, handlingar från någon, en tanke, en handling behöver uppstå för att få dessa oändligt smärtsamma känslor att väckas.
i deras ord ligger en svart lögn eller så är det jag är onormal.
Inget händer utan jag vaknar upp med den här ilskna demonen i mitt bröst som endast vill jävlas.
Kräktes 2 gånger efter frukosten och jag lade ett djupt snitt i armen. För en stund rann all ilska av mig och jag fick vara jag för en stund.
Nu sitter jag på jobbet och känner att trots min kräck och skärprocedur så lyckades jag inte att döda den jäveln i bröstet och magen.
Panik!
Sitter på jobbet. Hur ska jag undå att ännu en dag av arbete med ett falsk jag och ett påklistrat glatt humör för att ingen ska märka.
Varför kan inte läkaren förstå? Kan man inte bara operera bort skiten från mina själ?
Önskar att jag låg på en brits i en operationssal där de snittar upp mitt bröst och lyfter ut jäveln i mitt bröst och jag äntligen får hora ett högljutt "klonk" i en metallskåll och höra demonen dö av syrebrist. Det syret jag ger skitstöveln. och sedan kan de sy ihop mig och jag kan gå där ifrån utan den här smärtan?
Varför kan ingen göra det?
