hurtsoul

Har lyckats skaka mig loss från branschen jag arbetat i så många år. Nu har jag äntligen fått ett jobb som jag faktiskt hitintills trivs med.
Men ... alla dessa jävla men... så känner jag mig ändå vilse och tom.
Besöken hos min psykolog känns bara påtvingat. Känner mig så i vägen.
Äcklad av mig själv och hur jag faktiskt beter mig mot andra människor. Jag spelar ett spel som gör mig till skådis.
Uppsminkad, det äckliga smilet påklistrad, konsumtionen av kläder kunde ju egentligen bara vara.
Om jag skulle våga vara mig själv hade jag nog skalat av mig hälften av det påklistrade falska jag har på mig.

Påklistrat och påtvingat av samhället. ÄCKLIGT!

Sorry för allt negativt kräk jag lägger här. Men det måste ur mig till något som inte an säga emot.
Vitt papper skriker aldrig emot. Datorn skriker aldrig emot. Önskar väl att människan inte skrek emot mig.

/neggot