hurtsoul

Lång tid har gått. Mår bättre. Känns som att en liten gnutta livsglädje finns kvar i mej. Det är fortfarande vedervärdigt att dra sej ur sängen om morgonen.
2 besök hos Ylva sen jag skrev sist. hennes besked att vi endast hade några gånger kvar. Detta var en händelse jag själv hade skapat ett berg av ett gruskorn av.
hennes ord löd att vi skulle göra en handlingsplan om hur vi skulle jobba med min sociala fobi och panikångest under våren.
Jag hade tolkat detta som att hon inte ville eller kunde hjälpa mej alls.
Känner mej som en komplett idiot. men det är vl kanske det man kan vara ibland.
tankarna på att göra slut med livet har inte infunnit sej på länge nu, tack och lov.

Länge sen jag var hos Ylva nu. Känns som jag har så mycket jag vill säga till henne och som jag vill få ur mej, men känner inte att 45 minuter räcker till för allt jag vill säga.
Tänkte försöka skriva ner tankarna på papper, emn det går liksom inte. När jag väl sitter där och försöker skriva så blir det helt blankt.
Hur ska man kunna gå i terapi när man känner att man endast kan uttrycka sina äkta känslor på papper? Jag har så fruktansvärt svårt att å fram orden och sätta ord och betoning på vad jag faktist känner och jag ver inte hur jag ska förklara min vilsenhet.
Känns som att det är så mkt jag behöver hjälp med, men tiden räcker inte till. Känner mej stressad av att tiden är så knapp och att man inte vet om de har tid med en engentligen.
Skulle vilja sätta mej ner en heldag och prata med Ylva. Lära känna henne och försöka förstå hennes synvinkel.
Jag ser mej själv som ett offer för världen. Men samtidigt är det världen som är ett offer för mej. Att människor ska behöva vara i min närhet är inte rättvist. Jag smutsar ner dem och så fort jag öppnar mej för någon så försvinner de ur min åsyn och förljden av det är att jag skäms för det jag känner och säger. Jag lovar mej själv att aldrig mer tala om mina känslor, Men rätt som det är så står jag där igen. Blottad och äcklad av vad jag precis sagt.
Är nu rädd för att jag lutat mej lite för mkt mot Ylva och känner nu att jag inte kan leva utan mina träffar med henne. hennes ord gör mej helare samtidigt som den splittrar mej för att jag vet att vi inte kommer att ha dessa samtalen livet ut. jag måste lära mej att tycka om mej själv och inte förlita mej på andra.

Ensamheten är dock den som sliter mej i stycken.

Flera veckor har gått och jag har fått uppleva några dagar med välbefinnande i mitt inre. Har varit hemma hos mamma och pappa. Spenderat mkt tid i skogen med hunden. Önskar min vardag kunde vara full av den harmonin.
Nu börjar ångesten krypa sej närmare inpå igen.
Är rädd för att bli ensam, är rädd för att man inte kommer kunna hjälpa mej.
Även fast jag går hos Ylva känner jag ett så stort behov av bekräftelse och bevis från omvärlden att jag är omtyckt.
jag hatar mej själv och har nästan alltid gjort. Men varför?
Hur kommer omgivningen kunna tycka om mej om jag inte kan se eller känna det själv?
Försökte prata med Moa idag. Moa är en tjej med sunda tankar och en verbal förmåga kan förklara för mej att allt kommer bli bra. Men hon hade inte tid. Samtidigt som jag skulle vilja öppna mej för henne så är jag rädd för att bli dömd.
Trött och rädd för att ge upp....
Enligt T är mina problem en sk "fis i rymden". Mycket elak och ogenomtänkt kommentar. bad henne att inte höra av sej mer om hon ser mej som en "fis i rymden"
Jag känner mej stolt över att inte ta emot skiten och gömma undan den inne i mej. Just nu är det enkelriktat i mej när det gäller andra människors egon och klumpighet. Svårt att förlåta en sådan kommentar.
Hennes förlust. Arg, besviken. Men ändå inte berörd...
har inte varit hos Ylva på ett tag pga att både jag och hon har haft ledigt. Tänker mycket på våra samtal. undrar om hon spenderar tid att tänka på dem, eller om hon stänger av så fort jag gått där ifrån.
Bloggen har ännu inte hittats av nån. Men vet inte riktigt ännu om jag egentligen vill det eller ej.