hurtsoul

Nu var det ett tag sen jag skrev. Livet har gått upp och ner och ut och in. Men jag kan väl inte påstå att livet blivit nåt bättre sedan sist.
Terapin med Ylva är slut på måndag och på söndag flyr jag landet till Spanien.
Att börja i terapi var min väg ut ur tunneln. Jag har lärt mej mycket som är bra , men jag måste noig vara ärlig nu. Jag mår inge bättre. Jag mår snarare sämre än när jag började med min terapi. Ylva har varit min lilla ängel som lärt mej hur jag ska kunna börja gå på livets väg igen. Visserligen har jag lärt mej hur jag ska använda mina psykiska ben i teorin. men i praktiken går allt åt helvete. Det krävs träning. jag vet. Men jag vet inte om jag kommer orka med den här träningen.
Jag har allt. jag har allt. Pojkvän, vänner, familj, jobba, drömmar. Men ändå så är jag inte nöjd. Skammen över att inte må bra är total just nu.
Skammen att jag kan ses som en bortskämd snorunge som surar för att hon inte får mer. Så kan det ses utåt. men så är det inte. Jag vill veta varför jag inte kan bara få må bra med det jag har. Jag vill veta vad jag kan göra för att kunna fortsätta att leva med ångesten vid min sida. Just nu vet jag bara hur jag ska kunna ta mitt liv.
Flaskorna och tablettkartorna är ofta framdukade. men jag förmår bara att titta på dem. Glo ögonen ur mej på eländet.
Jag har ett smavete kvar. För mamma och pappa som har uppfostrat och stått ut med mej. Syster som faktiskt bryr sej innest inne men har nu bara ett litet ego som står i vägen för henne. Johan som stod vid min sida när det havererade. Och som fortfarande står vid min sida, men inte vet vad han ska göra. Vi båda står som frågande barn mitt emot varanndra.
Mamma och pappa får inte veta att jag mår dåligt. jag vill inte lägga mer börda över dem än jag redan gjort. Sjukskrivningar, flyttar, plus att de har deras egna psykiska och fysiska besvär. Det lätt sjunkande skeppet skulle dras ner i djupet båder för dem och för mej då.
Vilka alternativ finns det då kvar mer än att lite livet rinna ur mej?
Att söka annan terapi skulle göra Ylva besviken på både mej och sej själv.
Psykakuten skulle ta in mej för ett par timmar för att sen släppa iväg mej på brutna vingar.
Lina och Lisa måste fokusera på sej själva nu. lisa är redan nere i skiten och försöker hålla sej över ytan. Lina börjar jag ana har tagit stryk av måde Lisas och mitt illamående. Jag vill inte dra ner henne i djuper också. Lina är en energirik tjej som äntligen kommit på fötter och hittat lycka i livet. Då vore det kriminellt av mej att låta henne dras ner i min olycka.
Måndag är sista dagen på terapin. Seperationsångest. Inte för terapin. utan för att jag inte kommer få möta Ylvas lugna blick igen.  Att inte känna att hon håller i lösningen för mej.
Nu står jag alldeles på egna ben. känns mer som amputerade stumpar just nu. Den enda lösningen är nu tabletterna och alkohol.
Men samvetet drar tillbaka mej i vakumet.
Lisa som fick uppvaknande efter ett självmordsförsök här om veckan sa till mej idag:
-Världen är finare än vi tror. Vi måste stänga ute det som är dåligt och skapa oss en egen verklighet.
Men den metoden kan jag inte göra. jag lever redan i en lögn, och det enda jag vill är att hitta acceptans till den verkliga världen.
När jag besökte Lisa på psykakuten kännde jag en lättnad över att det inte va rjag som satt där. Lisa kunde sätta ord på det hon faktiskt kände.
-Jag är besviken på världen.
Jag är också besviken på världen. Jag är mest besviken på den kroniska egoismen som människor kroniskt bär på idag. Jag, jag, jag ,jag .... Ingen tillgivenhet för andra människor, ingen omtanke som faktiskt når in på djupet. Bara det ytliga som rör vid huden.

Jag kan inte leva i en sån värld.

Och en sak jag också måste nämna. Ärren jag har på händerna är inte kollegans katt som rivit mej.
Det är min ångest som har hämnats på mej.