hurtsoul

Mitt besök hos psykologen var en ren pina idag.
Vi gjorde en medveten närvaro övning. Det ska vara tyst och man ska fokusera på rummet, ljuden, känslan av att sitta i stolen. Jag kunde inget annat mer än att fokusera på att jag skakade som ett asplöv.
har jag någonsin skakat över huvud taget om jag inte frusit? Nope... har inget minne av det i alla fall.
Hur pinsamt var det inte då att hon hade märkt mina skakningar också.
Ibland blir jag så trött på alla frågor och att man ska behöva förklara vad man menar. Har ingen lust att vräka ur mig och "träna" på krisfärdigheter osv. Inte för att jag inte vill. Det är för att jag inte orkar.
Det är som att man är i ett känslomässigt klimakterie. Svallningar av onda tankar och känslor.
Den eviga uttjatade frasen "det är bara tankar, det är bara känslor" den får mig att kräkas på riktigt.
Om det "bara" är tankar och känslor. Va fan ska de då finnas där. Eftersom de finns borde de väl vara viktiga? Och inge bara vara?
En annan iaktagelse från dagens besök hos fröken psykolog. Jag tror hon hade tårar i ögonen.
Vad känner jag om det? Inget. Borde jag känna något för att hon nästan grät? kanske.
Hon gör mig förvirrad och betänksam. Orkar inte med mer av tveksamhet eller ansvar.