hurtsoul

Jag kan inte säga vad jag ska göra.
Gårdagens möte med Ylva framkallade något hos mej som gjorde min ångest till den värsta jag någosin kännst förut.
Har gömt mej i arbete idag och jobbat i princip för 2 idag.
Instruktionerna är som så att man ska stanna med tanken som framkallar en så stark ångest och låta den vara.
Låta ångesten komma och stanna kvar tills debn klingar av.
MEN VA FAN SKA JAG GÖRA OM DEN INTE GÖR DET!?
Jag stannar i timmtals i helvetet på jorden, men till slut blir det så outhärdligt att jag måste kräkas, slå näven i väggen eller framkalla något sorts fysisk smärta så ångesten släpper. Det känns som att man håller på att drunkna. man gör precis vad som helst för att hitta den där lilla luftfickan man vet finns någonstans. Att få stilla ångesten för någon sekund är det enda som gör att man kan överleva.
Ylva säger: Tankar är bara tankar och känslor är bara känslor. De behöver inte betyda att det verkligen ÄR sanningen.
Men vad är då min sanning? Jag kan inte svära på att det är andra människor som skapar den här ångesten eller sociala fobin som det så fint kallas. Tänka om man är född med kronisk ångest. Att de faktist är så att det är en obotlig sjukdom som parkinson eller ischias?
Jag spenderar mkt tid över att fundera. Vad kommer hända med mej den dagen då jag inte orkar med smärtan och ovissheten längre.
Kommer jag skrika av vansinne, eller kura ihop mej på golvet i fosterställning. Kommer jag komma ihåg vem jag är. Vad kommer hända? Det känns som att jag sitter och väntar på dagen som jag kommer att kollapsa.
Hemläxorna från Ylva har varit att bygga liv. Vilket innebär att man skall boka in fika, träning, middagar osv med andra. Att faktist komma ut i livet. Jag klarar det. Men det krävs stor ansträngning. Förväntade mej att ångesten skulle försvinna bort när jag lyckades komma över den tröskel. Den är kvar som ett rivjärn i bröstet på mej.
Tankarna som rinner i huvudet är bara tankar... Men de tankarna jag har måste ju komma någon stans. Att analysera är mitt stora handikapp. Enligt Ylva ska man inte analysera känslorna eller tankarna. Låta dem bara komma och gå.... inte överanalysera.
Men va är livet om man bara ska rycka på axlarna över de tankarna och känslorna som kommer?
Det känns faktist som att man ska rycka på axlarna och bara acceptera. Men jag kan inte acceptera att jag faktist mår som jag mår. Förtjänar jag att leva med den här plågoanden i min själ? Ingen människa kan väl faktist förtjäna detta. Inte ens Hitler kan förtjäna det.
Lina är min lilla ängel. Jag kan inte beskriva med ord hur mkt värme hon fyller mej med bara att kunna se mej i ögonen och säga.
-Du är bra soom du är, jag tycker om dej.
Hon behöver inte ens yppa orden. Det räcker med hennes blick och engagemang i blicken. Jag tror inte hon förstår. men samtdigt så vet hon på något sätt.
Hon lämnar tomrum som skaver varje dag man går till jobbet. Att hennes plats är fylld med en annan kropp jag inte ens känner. Att inte kunna göra lunchschemat och hoppas att man kan få äta med henne. Att inte kunna skriva härliga meddelande som peppar varann när det är tufft på jobbet. Att inte kunna ha henne där för att ställa fråögor till. Hon kan ju allt ju. Hon ser inte ner på en när man inte förstår.
Jag hoppas att du vet Lina att jag saknar dej! Det är så svårt att säga det bara utan att vara rädd för att skrämma bort dej ur mitt liv.
Ylva. En kvinna jag önskar jag kunde få lära känna mer. Hon vet allt om mej, men jag skulle vilja lära känna henne. Det är en otäck känsla att veta att hon vet allt och jag inget.
Hennes verbala förmåga att förklara saker och ting är välbehövd. Seperationångesten över att hon faktist kommer att sluta vara min teurapeut en dag. Att veta att hon kanske inte ens vill ha mej som patient efter Bacelonaresan.
Rädd att hon ska glömma mej. Har sagt det tidigare men säger det igen. Hon hå¨ller i mitt välbefinnande. Släpper hon den känns det som jag kommer drunkna i helvetets eldar. Känslor är bara känslor.
 Men ska man behöva brinna i detta helvete?
Självmord är en tanke som ofta kommer tätt inpå. Jag slits i stycken. Vill leva mitt liv för familjen, samtidigt så orkar jag inte att ta på mej ansvaret. Nu låter jag som att jag skulle vilja att Ylva och Lina ska hålla mej i handen. men inte riktigt så. jag vill ha kvar dem i min närhet. Rädslan är att faktist bli lämnad av de människor som faktist kan se mej i ögonen och säga utan ord. Du duger som du är!
Psykakuten har funnits i tankarna ett tag nu. vad kan de göra? Vad kommer jag behöva genomgå där? Har de piller där som gör att man blir bra?
Känslan av att gå dit är skrämmande. uttittad.... Känns som jag sjuger för mina föräldrar.
-Jo, jag mår jättebra säger jag till dem med ett fejkat leende på rösten.
Men i själva verket så mår jag så ruttet. Känner mej som en lögnare gentemot Johan och familjen.
Återvändsgräder är uppsatta ta mej fan över allt jag än sätter fötterna.