hurtsoul

Mitt besök hos psykologen var en ren pina idag.
Vi gjorde en medveten närvaro övning. Det ska vara tyst och man ska fokusera på rummet, ljuden, känslan av att sitta i stolen. Jag kunde inget annat mer än att fokusera på att jag skakade som ett asplöv.
har jag någonsin skakat över huvud taget om jag inte frusit? Nope... har inget minne av det i alla fall.
Hur pinsamt var det inte då att hon hade märkt mina skakningar också.
Ibland blir jag så trött på alla frågor och att man ska behöva förklara vad man menar. Har ingen lust att vräka ur mig och "träna" på krisfärdigheter osv. Inte för att jag inte vill. Det är för att jag inte orkar.
Det är som att man är i ett känslomässigt klimakterie. Svallningar av onda tankar och känslor.
Den eviga uttjatade frasen "det är bara tankar, det är bara känslor" den får mig att kräkas på riktigt.
Om det "bara" är tankar och känslor. Va fan ska de då finnas där. Eftersom de finns borde de väl vara viktiga? Och inge bara vara?
En annan iaktagelse från dagens besök hos fröken psykolog. Jag tror hon hade tårar i ögonen.
Vad känner jag om det? Inget. Borde jag känna något för att hon nästan grät? kanske.
Hon gör mig förvirrad och betänksam. Orkar inte med mer av tveksamhet eller ansvar.

Jag har över påsken inte tränat ett jota, vilket betyder att jag nu sitter med ett sug att kräkas och skära mig själv som är så svårt att bemästra.
Förra veckans psykolog-besök var en session med förberedelser inför påsken. Som till expempel fundera ut vad jag ska ta till istället för kräkningarna och självskadandet.
I veckor har jag varit starkt och fokuserat på att inte kräkas. Fokus har varit på att beskriva föremål, personer sakligt i mitt huvud. Som till exempel kudden är fyrkantig, mjuk, rutig, blå, vit osv osv. Titta på människor och beskriva deras sätt att föra sig, tala, klädsel, osv. Inte dömma, bara beskriva.
Det har fungerat fram tills nu.
Jag har idag försök flera gånger. Jag gick till och med till centum för att kunna glo på folk och beskriva dem i mitt huvud för att bli av med suget.
Jag är nu på en punkt där jag får försöka ta till skrivandet, en sista utväg för att inte gå på toaletten och tömma mig.

De säger att det är en ätstörning. Men det är inte maten som jag har problem med. Det är ångesten över att vara ständigt ledsen, känslan av att vara ensam även fast jag inte är det i praktiken. Ständiga svängningar från skratt till ilska, sorg och tomhet.
Att kräkas ligger närmare till hands än att skära sig. Just för att de inte syns. Jag behöver inte ljuga om sår som "plötsligt dyker upp". jag kan då bara spola ner såren och låtsas som inget annat än att allt är normalt.
Som sagt så ser jag det inte som en ätstörning. Jag äter inte maniskt, jag svälter inte mig själv. Jag vill bara lugna ner min ångest som river.

Många andra så romatiserar dem om sina olika störningar. Jag hatar det. Många som skriver om att de lider, precis som jag gör. Men om jag får tro, så tror jag mycket är fake, och många "vill" ha sina påhittade störningar.
De vill få uppmärksamheten och de vill se dem själva som de kända personerna med ätstörningar, ADHD, borderline osv osv.
Det äcklar mig.
Att människor vill vara sjuka för att få uppmärksamheten.
Om det var möjligt så hade jag gärna dukat upp mina problem som ett smörgåsbord och låtit dessa människor ta för sig. Även om det skulle innebära att jag skulle förlora allt vad jag är och har vetskap om skulle de bjudas på detta. Även om jag skulle lämnas tom som ett pludrat hem. jag hade nog varit lyckligare helt tom än det jag går igenom nu.
Det sjukliga är att jag förstår drogmissbrukare, alkolister, pyromaner. jag fårstår deras sug och jag förstår problematiken i det. Flykt. Rädsla för verkligheten. Besvikelse över vårt klots uppbyggnad och programmering.

Misstro mig inte nu.
Många som skriver om sina problem är förmodligen på riktigt. Inga tomma fakade skal. Utan de har verkligen problem. Jag vill inte peka ut självömkan som något fult eller fegt. Jag ser det själv som att lyfta på mitt lock lite för att spilla ut lite av lidandet så att det inte ska pysa över och bli en okontrollerbar situation.

Många sitter nog och dömmer andra och det är obefogat. Obefogat dömmande är det värsta som finns för mig.
Människors glappande käftar där det sprutar ut blodiga ord med antaganden.
Obefogande antaganden. Antaganden för att de ska fylla deras tystnad, för att styra bort fokus från dem själva ett litet ögonblick. Eller kanske fylla i andra åsikter som de kanske inte kan stå för för att de är för fega för att medge att de står för sin åsikt. Därför befläckar de min och andra problemdrabbades vita dukar med blod från deras antaganden och dömmanden. Dessa fläckar är så otroligt onödiga. Vi som har dessa problem har redan tillräckligt att ta itu med att skrubba bort blodfläckar från våra tidigare problem.
Vi behöver inte mer arbete att bearbeta vad andra tycker och tänker om oss.
Jag tror att andra människors ständiga tyckanden och tänkanden om mig är det svåraste att bearbeta och tolka rätt.

Mycket tankar som väller ur mig nu. men tror nog inte det är någon som läser vilket jag kanske tror både kan vara bra och dåligt.

Signaler från människor i närheten av mig, som t ex hemma, på jobbet, på bussen osv. Blickar, ord, tonfall, kroppsspråk gör mig så förvirrad och arg. Mestadels ledsen, men jag har för vana att transformera ledsenheten till ilska istället. Mycket lättare så.
Det jag ville komma till är att jag vill så gärna se hur många gånger jag misstolkar människors signaler. 7 av 10 gånger skulle jag gissa.
Ord sipprar ur personen mitt emot mig. jag lyssnar inte. jag tänker bakom orden. "vad menar hon?" "hon måste tro" "hon måste tycka" bla bla bla. I många fall önskar jag att jag kunde tolka orden som de är. Tolka det nakna ordet. inte klä dem i sunkiga tankar kring negativa saker som personen i fråga inte ens menar. Jag kan bara se bortom dessa ord in till mina egna antaganden och dömmanden.
Detta ställer till så mkt problem för mig att jag känner att jag inte vill ha någon kontakt med den yttre världen. just för att jag inte förstår den.
För mig är social kontakt precis som att göra ett prov i Matte F när jag egentligen ska göra ett matte C prov.
jag skulle vara så nöjd och lycklig om jag kunde få ha relationer, men jag skulle inte behöva prata med personen. bara titta och iakta.

Tom känner jag mig nu. inga mer ord eller tankar passerar i min lilla mikroaktiverade hjärna.
Antagligen svårt att förstå eller relatera till vad jag skrivit. Men jag hoppas någon av alla mina tankar kom fram till någon eller eventuellt ingen som läser det här.
Skit samma.

Ljupå långsamma andetag.

Men det leder ju för helvete bara till hyperventilering!!!

Har lyckats skaka mig loss från branschen jag arbetat i så många år. Nu har jag äntligen fått ett jobb som jag faktiskt hitintills trivs med.
Men ... alla dessa jävla men... så känner jag mig ändå vilse och tom.
Besöken hos min psykolog känns bara påtvingat. Känner mig så i vägen.
Äcklad av mig själv och hur jag faktiskt beter mig mot andra människor. Jag spelar ett spel som gör mig till skådis.
Uppsminkad, det äckliga smilet påklistrad, konsumtionen av kläder kunde ju egentligen bara vara.
Om jag skulle våga vara mig själv hade jag nog skalat av mig hälften av det påklistrade falska jag har på mig.

Påklistrat och påtvingat av samhället. ÄCKLIGT!

Sorry för allt negativt kräk jag lägger här. Men det måste ur mig till något som inte an säga emot.
Vitt papper skriker aldrig emot. Datorn skriker aldrig emot. Önskar väl att människan inte skrek emot mig.

/neggot