hurtsoul

Jag vet inte vad det är som gör att jag faller hadlöst ner i den berömda svarta gropen av ångest gång på gång.
I onsdags skulle jag till min psykolog. Men vågade inte.
Sist jag träffade henne hade hon hårda ord att dela ut till mig. "det är noll tolerans" när det gäller att kräkas bort ångesten. Istället jag ta till min kris lista. Kristlistan innebär andra metoder som ska dämpa panikångestattackerna.
Det kan vara tex , duscha kallt/varmt, lukta på olika kryddor och försöka identifiera dem, promenera, träna, hålla isbitar i händerna, göra ngt kreativt... ja ni fattar. Saker som inte är sakadande för mig själv eller andra.
Men jag kan bara säga det att inget av det som står på min lista är lika effektivt än att rispa hål på huden eller kräkas upp mitt maginnehåll.
Jag är inte dum. Jag vet att det är osundt för kroppen, och att jag bibehåller ett beteende som är sjukt.

Men ingen förstår hur det är när man väl står jär med ett klösande odjur av ångest som river hål på min insida. Man vill använda det som är mest effektivt.
Det är som att ha vallningar. Man hoppas i sjön för att svalka sig för att det är mest effektivt. Eller är man trött så tar man till sömnen. För mig är det inget som är lika effektivt att ta död på min ångest som genom kräkning.
Jag tror ingen psykolog förstår hur det egentligen är att ha dessa attacker av panik som är så övertygande att man kommer dö själv om man inte gör något åt det.

Det känns som att jag springer ett döfött lopp som aldrig kommer att ta slut. Även om jag nu får sk hjälp så känns det som att jag dödar tid att faktiskt göra det jag vill.

Det blir kortslutning i hjärnan och ilskan tar vid när de säger att det är en ätstörning. Det handlar varken om mat, eller att bli eller vilja vara smal. Det handlar om att döda obehaget i bröstet. Lätta på trycket av suggan som är monterad i mitt bröst.
Ingenting av mina kräkningar handlar om att jag vill bli av med mat som jag tryckt i mig. Där av ser jag inte det som någon ätstörning. Men inte en käft lyssnar på vad jag ahr att säga.

Onsdagens session blev avbokad pga att jag är så rädd att jag ska bli ifråntagen mitt enda verktyg att mörda ångesten.
Jag kallar det självförsvar. Är det fel att kalla det det? Har jag fel i allt det jag tänker?
Jag är livrädd att säga som det är till min psykolog.
Helst av allt så vill jag bara bryta med psykvården och låta ödet bestämma.
Framtiden är blurrig och jag vet så jävla väl att förhållanden och framtidsplaner om att skaffa barn är helt otänkbart om jag fortsätter att kräkas. men vad ska jag ta till? Självförsvaret är ett måste. men vilket självförsvar ska jag ta till för att det ska bli lika effektivt.
jag kan inte sänka garden, det är alldeles för smärtsamt.