Psykets väggar blöder
Har en svag aning om att jag gåller på att gräva min egen grav.
Avslutat min terapi med Ylva då KBT endast skall vara i ett ex antal gånger. Saknar henne väldigt mycket.
saknar henne för att hon var den som såg mig. Hon var den som faktiskt fanns där 24 timmar 7 dagar i veckan.
Det spelade ingen roll om sms kom sent på kvällen eller tidigt på morgonen. Hon svarade alltid.
Nu är hon förflyttad och kan inte vara min teurapeut längre.
För 2 veckor sedan landade jag på psykakuten. Tom, hopplös, chanslös mot världen var känslan.
Slog nog rekord i längd och antal tårar den dagen. I 3 timmar fick jag vänta i ett kalt rum. Ett fönster fanns som jag öppnade så mycket det gick. Satt där i kylan och blev allt mer nedkyld för att glömma smärtan i bröstet. Kylan befriade mig en aning från tankarna och känslorna.
Fokus på naglarna. Färgade lila och snabb övergång till blå.
När man sitter där, hör man saker man aldrig någonsin skulle kunna tro att man får höra.
Människor i en helt annan sfär promerar runt dig. Någon skriker hysterisk och släpas iväg in till ett separat rum där jag förmodar att de blir drogade för att lugna ner sig.
3 patienter står i rökrummet och bolmar rök så man inte ens kan se handen framför sig.
Jag drar välbekanta långa bloss och hoppas att cancerstickorna skulle kunna döda mig här och nu.
Man lägger in mig. Jag får spendera natten mellan psykets väggar. Ensam. ingen vet att jag är här.
Planerar att svälja tabletterna jag har i badrumsskåpet ästa dag då jag kommer hem.
Sömntabletterna jag fått kickar in och jag somnar.
Vaknar 3 timmar efter av att någon skriker och bankar på min dörr. Rädd och yrvaken och förstår snabbt att jag är kvar i psyklådan. Lugnar mig genast då jag vet att mina tabletter väntar på mig där hemma.
En ung tjej kommer in och visar enorm värme. Lugnet lägger sig och vi pratar om medecinering och möjligheten att få hjälp.
Hon vill hålla kvar mig mellan dessa väggar då hon ser att jag inte är stabil nog.
Jag vägrar och vill där ifrån så fort som möjligt. Får går där ifrån med en lite trygghet att jag faktiskt kan få hjälp.
Avslutat min terapi med Ylva då KBT endast skall vara i ett ex antal gånger. Saknar henne väldigt mycket.
saknar henne för att hon var den som såg mig. Hon var den som faktiskt fanns där 24 timmar 7 dagar i veckan.
Det spelade ingen roll om sms kom sent på kvällen eller tidigt på morgonen. Hon svarade alltid.
Nu är hon förflyttad och kan inte vara min teurapeut längre.
För 2 veckor sedan landade jag på psykakuten. Tom, hopplös, chanslös mot världen var känslan.
Slog nog rekord i längd och antal tårar den dagen. I 3 timmar fick jag vänta i ett kalt rum. Ett fönster fanns som jag öppnade så mycket det gick. Satt där i kylan och blev allt mer nedkyld för att glömma smärtan i bröstet. Kylan befriade mig en aning från tankarna och känslorna.
Fokus på naglarna. Färgade lila och snabb övergång till blå.
När man sitter där, hör man saker man aldrig någonsin skulle kunna tro att man får höra.
Människor i en helt annan sfär promerar runt dig. Någon skriker hysterisk och släpas iväg in till ett separat rum där jag förmodar att de blir drogade för att lugna ner sig.
3 patienter står i rökrummet och bolmar rök så man inte ens kan se handen framför sig.
Jag drar välbekanta långa bloss och hoppas att cancerstickorna skulle kunna döda mig här och nu.
Man lägger in mig. Jag får spendera natten mellan psykets väggar. Ensam. ingen vet att jag är här.
Planerar att svälja tabletterna jag har i badrumsskåpet ästa dag då jag kommer hem.
Sömntabletterna jag fått kickar in och jag somnar.
Vaknar 3 timmar efter av att någon skriker och bankar på min dörr. Rädd och yrvaken och förstår snabbt att jag är kvar i psyklådan. Lugnar mig genast då jag vet att mina tabletter väntar på mig där hemma.
En ung tjej kommer in och visar enorm värme. Lugnet lägger sig och vi pratar om medecinering och möjligheten att få hjälp.
Hon vill hålla kvar mig mellan dessa väggar då hon ser att jag inte är stabil nog.
Jag vägrar och vill där ifrån så fort som möjligt. Får går där ifrån med en lite trygghet att jag faktiskt kan få hjälp.
