hurtsoul

Jag önskar att jag kunde få vara hon som sjunger den här låten. Jag vill vara den som äer stark och jag vill vara den som är stöttepelaren.
Kan jag inte få vara den som delar med sig av styrkan och kärleken?

Länge har jag nu haft mina känslor utlåsta ifrån mamma och pappa. Stängde ute dem pga att att inte tynga dem med fler problem än de som redan existerar, inte smutsa ner deras tankar. Familjen är väl ändå det käraste man har och de vill man inte skada.
Har funderat hur jag ska leverera skammen, lögnerna och destruktiviteten.
En kväll, lite vin, trötta, sentimentala. Jag bryter ihop. Tårarna bränner då jag försöker hejda dem. Vet inte vilken tur i ordningen jag försöker aggera stark inför mamma och pappa.
-Det går inte längre kvider jag.
Orden spyr ur min munn. Berättar om terapin som nu är slut. Berättar om min dom. Berättar om min oro.

Tystnad

Pappas ord om att vi ska lösa och ta oss igenom det här tillsammans smeker inte bort tårarna men orden tar bort svedan i dem.
- Ingen terapi är slut förrän du säger att den är slut, och kan stå på egna ben.
Pappas tårar kommer. Mamma väljer tystnaden.

Känslan av att befria oron känns som att dra ur den rostga spiken ur hjärtat. Skammen finns som ett åskmoln över mig. Berättar även detta.
Kvällen blir sen och jag får många tröstande och faderliga klappar på ryggen. Mamma är fortfarande kvar i tystnaden, men jag kan förstå henne.
Det räcker med att en för talan till sin dotter.

Vad trodde jag skulle hända?
Ja, det är ett mysterium hur hjärnan fungerar.

Fortfarande tugnt, men nån stanns finns mina kära som hjälper mej att bära blypaketet av ondo Gud gav mej.

Sanningen är ute hos mina nära och kära om hur jag mår.

satt och chattade med L. Jag kom då på att det inte finns kvar något av den gamla tjejen som jag en gång var. Jag är med på att människor förändras med åren. men jag ahr helt bytt skepnad.
Den gamla tjejen var hon som alltid var först med att hitta på saker när det var tråkigt.
Hon var med i elevråd och ungdomsråd för kommunen för att kämpa mot alkolism och droger bland unga. Hon stod på scenen och sjöng ut sitt budskap och välvilja till alla människor.
Hon var den som varje kväll hade aktiviter. Handboll, skidor, kör, kickboxning, gym. Hon träffade vänner, umgicks med vänner inom kyrkan inom idrotten. Hon höll tal och arrangerade välgörenhetsgrejer till höger och vänster.
Hon hade järn i elden och en gnista som ingen annan. Hon hade planer för livet som ingen annan.

Någon stans slocknade den där brinnande lågan. Sakta kvävde någon ljuset och glöden är nu nästan obefintlig.
vad hände? Hur gick det till?

Hon förvandlades från fjäril till kokong. Välgörenheten för andra människor och kärleken till musiken, konsten och idrotten försvann. Någon eller något sänkte volymen till 0 på hennes livs kasettspelare. Ingen hör ingen ser. Hon har kastat sej själv på tippen. Ligger nu bland andra sopor. är hon återvinningsbar eller är hoppet ute för henne.
Vem kan svara på det?

Äntligen har jag lyckats fly min vardag. Eller jag vet inte riktigt hur man ska se det. är det en flykt eller en möjlighet att få se sin situation på avstånd.
Det är min 8:e dag i barcelona och i morgon börjar min spanskakurs.
jag har hela tiden sett det som en självmords resa. jag har nog ändrat uppfattningen. Jag ser på mej själv som att jag lyckats bryta mej lös från min isfrysta tillvaro. Solen har tinat upp isen inom mej så jag nu kan röra mej. inte helt fritt. men jag har under den här veckan kunnat sträcka på min själs leder och lösgjort en del knutar från bröstet.
vet vet inte hur jag klarat av att göra det. jag tror jag lämnade bekymren hemma och så lite hopp i att faktiskt få chansen att få utrymmer för mina tankar. Ingen som stör mina tankar. Kraven, alla måsten, borde, och uppskjutningar av alla saker man måste, borde göra.
Denna veckan har jag inte haft några måsten eller borden. jo, nu ljög jag. jag har dragit mej upp i sängen genom övertygelsen att allt det jobbig har kvar hemma i ett väl igentejpat paket hemma i sthlm. Det svarta molnet som förföljer mej där hemma har inte lyckats vittra mej ännu.
Jag är ständigt på min vakt och försöker att vara berädd att ångesten kommer tillbaka precis när som helst.
Jag saknar Ylva. jag saknar Lina. och jag saknar Lisa och är orolig för henne. Lisa visade sej vara en lite guldklimp. jag hoppas hon finns kvar när jag kommer tillbaka.
Jag har alltid varit en tjej med starka principer och försökt göra allt jag förtagit mej att göra till 110%.  Studier, jobb, vänner, familj. Men aldrig har det handlat till att göra 110% för mej själv. jag har alltid kommit i andra hand. jag har alltid tagit ansvar i första hand för det som egentligen borde komma sekundärt. borde man inte i första hand se till sitt eget bästa och se till sitt eget välmående?
Idag släppte jag på priciperna. Gjorde något som i min värld alltid har varit och är kriminellt. Jag köpte mej ett paket cigaretter. Ställde mej på balkongen med en kaffekopp i ena näven och en cigg i den andra. Föreställde mej hur det skulle kunna kännas av att koppla av. Rökare ser alltid så fridfulla ut.
jag kalrade 3 bloss sen mådde jag illa och kände mej yr. Men det räckte för att jag kunde få en glimt av lugnet vanliga människor känner. kanske inte är den bästa idén att bli rökare. men 3 bloss kan inte göra nån skada. jag tränar, dricke väldigt lite alkohol, äter ganska nyttig nu mera. och 3 bloss kan ju kanppast vara en synd. Fast jag alltid har tyckt att det är synd att försöra hälsan med cancerpinar. onödiga utgifter och slöseri med tid. Men nu har jag förstått tjusningen i det.
jag hade inte medvetet tänkt att bli kronisk rökare. Som sagt, 3 bloss kan väl inte vara så förbannat farlig.
Den här veckan har annars handlat om eftertanke, bryta gamla mönster, glömma den tillbakadragna tjejen där hemma i sthlm. jag vill plocka fram den orädda flickan som finns här inne någon stans.  Hon visar sej lite då och då. Småpratat lite med  en försäljare av henna-tattoos på stranden. Visat sej i bikini, tränat varje dag, ätit nyttigt. Ser på spanskakursen som en möjlighet att knyta nya kontyakter och faktiskt lära mej något som jag själv vill. inte som i gymnasiet då det bara handlade opm vad regeringen tyckte att man borde lära sej.
nu är det JAG som bestämmer. Inte nån annan jävel!
Jag ber till Gud varje kväll att den här självkänslan kommer hålla i sig. Om Gud verkligen finns så är det bäst att vara på säkra sidan. bättre att be en lite bön än att strunta i att be den. Det kan ju göra någon skillnad i alla fall.
Veckan har också inneburit att jag tagit kontakt med en del människor som jag försummat under dessa år jag isolerat mej från omvärlden och fryst in mej i mitt egna lilla frysfack. Så väntas bara svar från dem. Ser det som att skaffa nya vänner. Gamla vänner kan bli nya vänner. Vill de inte bli mina nya vänner så innebär det att allt förblir som det är idag. det vill säga obefintliga vänner....