hurtsoul

Har mått riktigt bra de här sista dagarna.
Hoppas det håller i sig!

Jag fick precis ett sms från min chef som undrade om jag kommer tillbaka till jobbet i oktober.
Paniken och stressen över att vara jagad av mitt jobb är olidligt. Jag är sjukskriven. Jag har inte förmågan att ta beslut, jag har verkligen inte förmågan att ta beslut om jag orkar börja jobba när det faktiskt är 2 veckor kvar tills dess. Jag Önskar av allt i världen att jag orkar. Jag önskar av allt i världen att jag kunde ta beslut.
Jag kommer nog gå tillbaka till jobbet i oktober. Inte för att jag mår bättre. Bara för att slippa vara jagad av otillräcklighet, och besvikelse från min arbetsplats.

Punkt 2 i detta inlägget. Min teurapeut släppte bomben om att det skulle vara "bättre" för mig att prata med en annan mer utbildad psykolog om mina problem.
Och för mig med min diagnos Borderline är det som att någon dör.
Seperation är något jag inte klarar av! I min hjärna är det sorg som lamslår mina nerver och gör mig till ett vrak.
Så just nu vet jag inte om jag orkar med att byta. jag har funderingar på att bryta med psykiatin för att inte behöva uppleva dessa situationer.

Hade jag behövt spendera kvällen ensam igår hade det nog slutat med ambulans och fler skärsår.
Min ängel kom över.
Vi låg länge i sängen och grät tillsammans. Jag inser att äcklet inom mig försöker eliminera mina livlinor.
Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv att förlora A. Han fräter långsamt och blir mer och mer oroad över mig. jag är så rädd att han en dag kommer lämna mig.
Familjen fräter också. De finns på geografisk distans vilket är skönt. De slipper att se det värsta. De slipper se mig lida.
Jag inser att jag är älskad. På samma gång som jag är livrädd att förlora min familj och min ängel A så vill jag samtidigt bara stänga dörren till dessa relationer så jag inte skadar dem mer än vad jag redan gjort.
A säger att det inte är "jag" som förstör. Utan det är "det" jag har inom mig som gör det svårt.
Det är bortom hans kontroll, och det är ännu mer bortom min kontroll att tygla det här.
jag är rädd att de behöver lägga in mig. Jag är rädd att de tar ifrån mig matkontrollen att utesluta mat i mitt liv.
Jag ärrädd att bli inspärrad på en isnsturition där jag inte kan kontrollera att hålla ångesten borta.
Men det som skrämmer mig mest är att bli lämnad ensam.
Dubbelseende i namnet av att inte vilja dö men ändå slippa leva.

Bortom all kontroll just nu. Bortom vad jag mer kan göra för att må bättre.
De säger:
-Rör på dig!
Det slutar med att jag tränar mig sönder och samman.

De säger:
-Ät!
Det slutar med att jag äter men kräks efteråt.

De säger:
-Acceptera sömnmedecin!
Jag kan inte ta det då jag vet att jag kommer ta allihopa samtidigt.

De säger:
-Acceptera sjukdommen.
Hur fan ska man kunna acceptera att må så här dåligt. med andra ord säger de. Vi har ingen lösning. Lev i alla fall.

Mina tolkningar må vara överdrivna. Men allt handlar om svart eller vitt. Allt eller inget.
Jag är på väg emot väggen som kan ta min kära familj och A ifrån mig.
Inte minst Elisabeth som är min teurapeut är jag rädd att förlora. Hennes hand om min hälsa är inte ljutet i sten. jag inser att jag har tur att fått möta henne. men hur kan jag lita på att hon håller om min hälsa i hennes hand. terapi varar inte för evigt. därför ångrar jag att jag ens bett om den från första början.

Jag vill inte ha klippkort på psyket. Jag vill inte det!

Igår kväll tappade jag kontrollen.
Skar mig, hetsrökte, kräktes, stoppade i mig antidep, bantningspiller, laxeringstabletter och ångestdämpande.
Min kropp fick sona för mitt brott inatt.

Lugntet lade sig och jag kunde sova någorlunda. Men idag är jag ännu ett vrak.
Varför är kroppen byggs så man inte bara kan sluta andas?

Sitter framför tv:n och glor på ett löjligt musikprogram. Eller med andra ord har jag tv:n som sällskap.
Om jag inte sätter på tv:n när jag kommer hem så är det det första jag gör att sätta på burken.
Normala människor tar av sig skorna, hänger av sig jackan, hälsar på katten osv. Men jag sätter på tv:n för att slippa höra rösterna. Viskaden, Skrikanden och iblans sjungande.
Jag är sjukskriven och försöker få en pusselbit från det förflutna. Vad hände egentligen?
Jag har inte blivit våldtagen, inte blivit slagen av mina föräldrar, inte blivit hjärntvättad av nån sekt. ja, jag har haft ett relativt bra liv.

MEN ÄNDÅ MÅR JAG SÅ HÄR!!!!!!!!
Ångesten kommer nu. Jag behöver göra något!

När jag sitter på tunnelbanan bränner människors blickar. Det ser min smutsiga själ igenom porerna. Jag lägger på ännu ett lager foundation så de inte kan se så allt av mitt inre.
Blickarna, viskningarna gör mig till en apa i bur bokstavligen.
Jag har slutat tro på Gud. Jag har slutat tro på godheten. Jag har slutat tro på mänskligheten.

Har länge kännt mig förföljd. Inte bara utomhus så ser jag mig om då jag känner mig iaktagen.
Rädslan är nu att jag håller på att tappa kontrollen helt.
Varje dag när jag går upp så känner jag att jag knappt vågar gå ut i köket då jag hör att någon är där. Till slut så måste jag gå och kissa. Ibland så har jag inte vågat och jag har hållt mig längre än vad jag borde.
Jag lyssnar till ljuden i köket och till rösterna där ute. Jag springe rförbi köket in på toaletten och låser.
Rösterna upphör och det blir tomt i min lya.
Tyst, tomt....
Jag tror jag håller på att bli galen.
Rösterna kommer och går och kännslan av att inte vara ensam blir mer och mer påtaglig. Va är det som händer.
Jag tror inte på spöken ett smack mer än de jag har i skallen.
Vad håller på att hända mig?
Jag har flera gånger tittat på min katt när jag hör röster, men han reagerar aldrig. Om han hör något så är det något ute på gatan, men han reagerar aldrig på rösterna i lägenheten.
Jag hör aldrig vad de säger, de mumlar och viskar.

Jag är rädd