hurtsoul

Min teurapeut sa till mig här om dagen.
-Du vet ju att när du ramlar ner i ditt svarta hål så kommer det bli bättre och kunna ta dig upp till ljusare tider.
Du kommer halka ner förr eller senare, men jag är här för att ge dig verktygen att kunna acceptera att sitta nere i mörkrets hål en stund.

Svaret jag hade till henne blev bara
- Jo

Men svaret i mitt huvud blev:
- Jag vill inte ha nått jävla hål att ramla ner i. Jag kan acceptera att livet består av små gropar av ångest men inte stora svarta brunnar. Periodvis mår jag bra. Men det är inte de jag kommer ihåg, det är inte de som jag länktar till.
jag längtar tills jag får en spade och en hög med jord så jag kan göra den svarta brunnen en aning grundare.
Jag är rädd att glömma bort hur man gör när man simmar i den svarta brunnen, eller förlamas helt i själen då jag inte kan ta mina simtag som håller mig över ytan. Glöms simtagen bort eller förlamningen slår till så är jag körd.
Då kommer jag i ren panik plocka fram mina gömda flaskor med högsta alkoholhalten, jag kommer rada upp alla tabletter jag kan hitta, och kanske springa allt vad jag kan till apoteket och köpa alla piller jag ser.
Sen ska jag bädda in mig i min yllefilt och suggsesivt svälja tablett efter tablett som om de vore tictacs.

Jag vill ha en spade, en hög med jord som gör att jag kan skyffla igen de djupaste i min ångest brunn.
Förstår du inte det!? annars är det du som kommer få fatta spaden och gräva min grav.

Var ute för med A första gången igår på mkt länge.
Middag, 2 glas vin och fint sällskap.
Han ska dock alltid börja prata om mitt välmående och vad jag bör, måste, ska göra för att bli bättre.
Han vill alltid prata om det som gör som mest ont. Och det slutar med att jag börja gråta, där, mitt bland människor som vill ha roligt.
Med skam, förödmjukelse och utkletat smink avslutas kvällen. Och dagen efter kan jag bara komma ihåg skam, förödmjukelse och utkletat smink.
Varför ska det alltid bli så? Varför behöver vi prata om min själ och mina handlinga när vi är ute och ska ha roligt för en gångs skull?
Det enda jag vill i det skedet är att beställa in den största och starkaste flaska alkohol baren har att erbjuda. Kosta vad det kosta vill!
För mig är allting svart eller vitt. Dricka alkohol eller inte dricka alkohol. Äta eller inte äta. Träna tills spyorna ligger lent i min munn elle rinte alls.
Men igår nosade jag på gråzonerna. Efteer 2 glas vin beställde jag in en ramlösa. Sen gick vi hem.
Succe börjar alltid någon stans. Och för mig börjar det med en ramlösa.
Istället för att bara minnas skam, förödmjukelse och utkletat smink så minns jag ramlösan också!!!!

Igår bestämde jag mig för att lägga upp min profil på bloglovin.se
Jag vet inte om det här faktiskt är en impulshandling eller om jag faktiskt vill dela med mig av vad jag känner.
Det kanske finns någon som har samma dilemma om livet. Leva eller inte leva...

Jag har också startat en mail: [email protected]

Om det finns någon som vill kontakta mig med frågor eller synvinklar så finns jag där.

Har nu varit sjukskriven från arbetet i 1 månad och 8 dagar.
Inte på hela denna tiden har jag fått ett enda samtal från mina arbetskollegor, chef, sk vänner där man frågar hur jag mår.
Där av stryker jag dessa männsikor från mn lista sooms tår för - relationer att arbeta för.
Jag är inte förvånad. Jag känner ingen sorg ilska eller lättnad över detta. Jag känner inget. Jag är tom på känslor. Jag skiter i vilket längre. Omtänkt eller inte.
Det enda jag känner är besvikelsen att jag ens blev påtänkt. Att man ens övervägde att skaffa mig från första början.

Jag har lämnat alla mina medeciner hos min psykolog för att jag av en udds sekund kännde att jag kan bli bra från det självdestruktiva livet. jag lämnade dem för att jag var rädd att bli lämnad av ännu en psykolog jag tycker om  för att jag inte går in och visar alla mina kort och för att jag inte lägger all min vilja på att bli bra.
Jag lämnade min sista biljett till döden.
Dum och godtrogen så blev jag övertygad om att man ska kunna fixa mig. Men bara om jag hjälper till och drar mitt tyngsta lass.

Jag måste komma på ett sätt att skaffa nya tabletter och göra det som borde blivit gjort för länge sedan...

Jag har precis allt. Gifta föräldrar, syster, pojkvän, katt, lägenhet, gymkort, jobb, intressen.
Men ändå så finns det ingen glädje.
Jag har i hela mitt liv väntar på att livet ska börja.
Den första juli blev jag sjukskriven för en hemsk huvudvärk. Jag jobbade som en idiot kan jag se nu på distans. Varje gång jag åker med tunnelbanan förbi mitt arbete så får jag en klump i magen. Klumpen som är ett långt nystan av prestationsångest, osäkerhet om jag gör tillräckligt, rädsla för att möta någon som känner igen mig.
Jag är isolerad. Inte för att någon har tvingat mig. Eller det är ju en lögn. Min ångest har isolerat mig i min värld  av ensamhet.
Frågorna jag bär på kan nog inte bli besvarade är jag rädd för.

Det har hänt mycket sedan jag skrev sist. Jag har fått en ny kontaktperon hos psykiatrin.
Ylva som följt mig och försökt att hjälpa mig att bli fri från den här rävsaxen av ångest och ledsenhet är borta för läng sedan. Jag tänker mycket på henne. Jag undrar om hon någonsin tänker på mig.
jag har kvar hennes nummer i min mobil. Jag vet precis varför. jag vill att hon ska veta när jag bestämmer mig för att ta mitt liv. Eller om jag bestämmer mig.
Jag har fått en ny kontakt person hos psykiatrin. Elisabeth. En ny Ylva. Jag börjar tycka om henne på samma sätt som jag tycker om Ylva. Hon har samma brydd i ögonen och jag tror att hon faktiskt brys sig.
På våra möten känns det som om jag babblar tomma ord. Jag hoppas verkligen att hon fiskar upp något av det jag säger och kan hjälpa mig.
Vårt senaste möte berättade jag om tabletterna jag förvarat sedan en tid. Jag kallar dem min biljett till frihet.
Skulle jag gå iväg och köpa mig en flaska sprit och svälja dem skulle det leda till en säker död.
Hennes svar till detta var att om vi ska komma någon var ti min terapi så behöver jag göra mig av med biljetten. Jag kommer inte bli bättre om jag inte ger mig in i terapin till 100%. Jag förstår precis vad hon menar.
Om jag ska ha en plan B så betyder det att jag inte har hela min själ i att bli friskare. Jag skriver friskare då jag inte tror att  jag faktisk kan komma ifrån det den här svarta tunneln helt. Men jag kanske kan komma så långt att jag kan se tunnelöppningen och dess ljus.

Jag har börjat se saker. Dag som natt så kan jag se skepnader som gestaltar sig i ögonvrån för 2 sekunder.
Jag ser min katt överallt när jag inte är hemma hos honom. Jag är mest rädd för skepnaden då den stirrar på mig när jag sover. Jag vet inte hur länge den faktiskt står och stirrar. Men när jag vaknar så försvinner den. jag hinner bara se den i ett par sekunder, sen försvinner den efter min blinkning.
Jag vet inte om jag håller på att bli galen eller om jag faktiskt kan se spöken.
Är detta spöken eller hallucinerar jag?

jag har intenskurit eller kräkts självmant på länge. Men varje dag är en kamp emot kniven. varje dag håller jag den i handen och är redo för att undkomma ledsenheten för ett par sekunder. Jag undviker att gå på toaletten när jag är ensam hemma. Jag vet att jag kommer att kräkas när ingen hör. Så länge någon är hemma så hör det. men när ingen är hemma så är det fritt fram att tömma magen på allt det onda.

vem fan skapade det här livet.?!  är det meningen att man ska må så här dåligt och till följd inbilla sig att det är så här det ska kännas när man mår bra.
Jag är rädd för att inte kunna bli bra. jag är rädd varje gång jag går till Elisabeth att inte kunna får fram rätt ord om hur jag känner. Jag är hela tiden skräckslagen att komma henne lika nära som Ylva och sedan bli lämnad igen.
Åter igen är jag i situationen när psykiatrin håller i mitt liv. Släpper de taget så faller jag till avgrunden och behöver avsluta mitt liv den onaturliga vägen för att jag inte orkar.

Det enda jag kan tänka på när jag har tankar på självmord är:
Vem ska ta hand om min katt och älska honom lika mycket som jag gör?