hurtsoul

Som jag skrev i förra inlägget så är det alltid så att när jag gått ett steg framåt så iväntar jag bara att 2 steg bakåt ska ske. Jag är så van vid det nu att jag egentligen bara inväntar att jag ska dyka ner i ångesten igen.
Igår skulle jag åkt in till Psykologen. Men kraft att gå upp i sängen fanns inte att finna någon stans.
Så åter igen så stannar jag hemma från jobbet och struntar i plikterna.
Känns lite jobbigt då jag vet att min del i mitt jobb är så viktigt. Eller egentligen är det viktigt för min chef och verksamheten. men det jag jobbar nu är så bannalt och det är inget som egentligen påverkar på liv och död.
Jag kan liksom inte lägga manken till att bry mig om det jag jobbar med just nu. Jag har bara haft jobb som är så sjukt önödiga inom samhället.
Jag önskar att jag mycket tidigare under mina tonår hade kommit på vad jag vill pyssla med som yrke.
Nu vet jag vad jag vill bli och jag vet att jag kommer att passa till det.
jag vill arbeta inom sjukvården som sjuksköterska eller undersköterska.
Mäönniskor kring mig tror inte jag kommer att palla med. Jag har stöd från mina nära, men jag känner väl inte riktigt att de tror på att jag kommer att klara av den stress man kommer att utsättas för i sjukhusmiljön.
Jag har länge funderat på varför jag vill just arbeta inom psykiatrin som sjuksköterska. Jag har inte kommit på om det är för att jag själv har erfarenhet som patient inom psykiatrin, eller om jag ser upp till dem som arbetar inom det.
När min vän försökte ta sitt liv följde jag med och mötte upp henne i ambulansen då hon sms:at mig om att det var slutet för henne.
Lyckligtvis klarade hon sig. När jag väl satt där i timmar vid hennes sida fick jag chansen att iakta vårdpersonalens arbete och bemötande gent emot patienter i olika tillstånd i akutrummet.
Där väcktes mitt intresse för att göra detsamma som dem.
Nu sitter jag hemma och bearbetar min egen ångest. Samtidigt får jag tiden att fundera om det är sjuksköterska eller undersköterska som är min väg.
Sjuksköterska är som jag förstått det mer medecinskt medan undersköterska är mer stöd och hjälp åt både patient och vårdpersonal runt om en.
Undersköterska är något jag kan bli nu utan att behöva plugga upp ämnen på komvux.
Sjuksköterska behöver jag lägga manken till och faktiskt plugga upp 2 ämnen.
Ska man gå den enkla och snabbaste vägen, eller ska man försöka sätta målet att plugga aset av sig?

Dilemman kommer och går. Det svåraste är väl när ingen egentligen tror att jag kommer att klara det. Samtidigt så är jag fast bestämd att ingen ska få bestämma vad jag ska klara av eller inte.

Tänker just nu sträcktitta på programmet sjukhuset och fortsätta mina funderingar inför framtiden.