hurtsoul

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Men känner att jag måste skriva ner mina tankar om det en dag skulle bli så att jag inte orkar med det här livet.
Jag har hamnat i den rutan "stå över ett kast" i livets spelregler hamnar bara ett par få i den rutan.
Regeln går ut på att du stannar i ett känslomässigt kaos som sina stunder bjuder på glädje.
I mitt fall har jag haft ca 4 månader av den glädjen. Samtidigt som livet har toppats med gott självförtroende, öppenhet, kärlek och närhet. Så har denna glädje också inneburit en stor rädsla för att falla ner i min grav av självdestruktivitet, ångest, ensamhet och tomhet igen.

Min välmåendeberättelse börjar så här:

Efter en tuff vinter nalkades våren och dagarna, timmarna och minutrarna räknades tills jag skulle få komma ifrån kalla Stockholm. Det hadlade om Destination Barcelona spanska kurs i praktiken och för yttervärlden. I mig själv var det destination: Eftertanke, ensamhet med mina tankar, möta andra männiksor och där med bemöta min ångest. Det var en hälsoresa för mitt inre.
Landade säkert i Barcelona ensam i en lägenhet. Skolan började och människor kom och gick.
Överraskningen som mitt psyke tilllät var lögnerna. Här kunde jag vara precis vem jag ville. Identiteten jag skapade var tuff, interligent tjej som ingen vågade bråka med pga att jag sa att jag pluggade till Polis.
Där föll mitt inre. Jag kunde inte tillåta att de skulle se mig. Nollan från kalla sverige som kommer hit för att hon är trött på sitt liv hemma i Sverige och trött på sitt jobb som säljsupporter. Här lät jag mej vara ngt som jag inte alls är i närheten av. kraftfll känsla.
Lögnerna eskalerade och blev fler och fler. Jag fick ingen hejd på det och jag har nu svårt att se skillnaden på mina lögner och mina sanningar.
Mitt i min resa träder Andy in. Andy är en man som fick nyfikenheten i mig att växa och han visar mig att oro kan vara dödligt. Oro för vad folk tycker, tänker och talar om en. Efter närmare obduktion i denna mannes inre väckte större attraktion och visdom om att jag levt i ett förhållande där livet runnit ut för väldigt länge sedan. Jag talar inget illa om Johan men relationen dog och det är nog en fakta jag vant mig vid efter en stunds besvikelse. Därför tog jag mig  kragen och avslutae kapitlet som sambo och flickvän. Jag insåg värdet i att ha någon vid sin sida om man kan lita på och som delar både sorg och glädje med mig. I detta förhållandet var inte fallet så. Det innehöll mer att överträffa varandra, kulturkrockar och familjefejder.
Under min tid med Andy i Barcelona fick jag långa stunder  av eftertanke och ömhet tillsammans.
Han fick mig att glömma verkligheten. Bubblan jag levde i fick mig att känna mig levande. Min lögn gjorde mig stark och oskadelig.
Dagen kom då jag lanade i Sverige igen. Rädslan av att min lyckobubbla skulle spricka. 1 vecka gick, 2 veckor gick och jag levde fortfarande på moln. Jag kunde knappt tro att jag skulle klara separationen med Johan så bra.
3 veckor gick osv....

Ylva: under min resa har jag haft skickat rapporter om hur jag arbetar med ångesten, att jag gör mina övningar och jag har alltid fått kloka svar tillbaka som jag sugit åt mig so en tvättsvamp.

Onsdag 21 oktober:
dagen kom och vi hade återbesök och jag mådde bra oc resultat p ifyda blankette visade positiva reultat och jag var på väg åt rätt håll. Jag var på väg til livet. Jag hrde livets röst kalla. Lyckan var total.

Torsdag 22 oktober: Leverera bäst på jobbet och andy sprider sin glädje till mig över cyberrymden.

Fredag: 23 oktober: Lite nervös hur allt ska ordna sig med flytt och ny lägenhet. Men inget jag går och deppar för. har afterwork med camilla från jobbet.

Lördag: ledig dag. Tränar 2 ggr och gå p bio. Livet är på topp!
Söndag: tränar och mår bra.

Måndag: känner mig en aning dämpad, men inget jag oroar mej för. jag har ju fått tilbaka mitt liv ändå.

Tisdag: samma tankar och känslor

Onsdag: Pang! ledsenheten misshandlar min själ. Kräks upp maten 5 ggr. Panik! va fan händer!?
Spendera långa stunder på toaletten för att dämpa gråten. Gör minfullnessövning, hjälper inte. ger mej ut och springer tills jag kräks. Hjälper inte ledsenheten att gå sin väg. Fastnitad. Gör en övning som kalas SORK gång på gång i olika vinkla för att hitta anledningen.
Gråter vill skära mej och kräkas.
Pratar med andy via internet och han försöker trösta med att det bara är kemikalierna i hjärnan som är instabila. jag blir arg och besviken att han inte kan ta bort smärtan. Kollega tar in mig i e rum försöker trösta. Otrösterlig.

Slutar jobbet. Gråter och vet inte vart jag ska ta vägen.  Tomhet, ingen vilja att leva detta livet längre.
landae på psykakuten.




Nu siter jag här igen. Skärsår på handleden. utskriven från en natt på psykakuten. Ska jag behöva må såhär?
Vad ska jag göra år skammen att ens existera? Varför känner jag mej i väge? varför känner jag att jag tar upp männiksors tid så fort jag pratar med dem? Nästa gång paniken sätter in kommer jag ta förnufet till fånga och utnyttja mina livlinor? Mina livlinor to slut igår och sista utvägen var akuten.
Nästa gång. Kommer jag ta ala mina tabletter och svälja dem med e flaska sprit så jag får et slut?

Mit mående sätter käppar i hjulet för min framtid. Jag vill mer än något annat bli frisk så jag kan fortskrida med mina framtidsplaner.
Som jag sagt innan så vet jag inte alls varför jag publiserar de här. är det en rop på hjälp? En hjälp som inte finns?

Hur kom det här radikala fallet?