Obefintlig lust
Livet håller på att rinna ur mig.
Ångloket av lögner om hur jag mår är utom all kontroll nu.
Jag går till Psykologen varje vecka och spottar lögner att jag jobbar med mig själv, att jag gör allt för att få må bättre.
Men i själva verket så skiter jag i vilket just nu.
Önskar jag vågade svepa botten upp av klorin eller nåt annat gift.
Men feg som jag är som inte ens kan hålla mig till sanningen så är det ju inte så konstigt att jag inte vågar ta mitt eget liv.
Det här livet är ett rent helvete!
Ångloket av lögner om hur jag mår är utom all kontroll nu.
Jag går till Psykologen varje vecka och spottar lögner att jag jobbar med mig själv, att jag gör allt för att få må bättre.
Men i själva verket så skiter jag i vilket just nu.
Önskar jag vågade svepa botten upp av klorin eller nåt annat gift.
Men feg som jag är som inte ens kan hålla mig till sanningen så är det ju inte så konstigt att jag inte vågar ta mitt eget liv.
Det här livet är ett rent helvete!
Det som har gått så bra
Jag har varit sjukskriven i 5 månader och nu har jag fått ett nytt jobb med bättre arbetstider.
Jag hade väl trott att allt skulle gå bra och jag skulle få känna mig "bra" från deppighet och ångest om jag bara fick byta jobb. Jag var positivt inställd till mitt nya jobb då det skulle vara mer administrativt och mindre telefonsamtal.
Så var det också. Mindre kontakt med människor och mer koncentration på pappersarbete.
Men ändå känner jag nu att jag håller på att stupa ner i deppighet, stress och ångest.
Jag har under 5 månader försökt att komma igång med en regelbunden träning, bättre kost och mer socialt umgänge.
som vanligt så har jag skjutit på det och bara varit lat.
Jag är så arg på mig själv nu och jag bara känner att tankarna på att börja skada mig själv igen blir allt intensivare.
När, var och hur ska jag kunna ha ett arbete och ett liv samtidigt?
Hur ska jag kunna klara av att honna med att tjäna pengar, träffa männiksor, träna, ta det lugnt hemma. Det finns ju inte tid för allt.
jag kopplar min isolering från samhället med mitt arbete. Jag har nu jobbat i 2 veckor på mitt nya jobb. Jag trivs med arbetsuppgifterna, men ändå finns det hela tiden ett öga på klockan och ständigt en kalkulering på hur lång tid det är kvar tills jag får gå hem. Och när jag väl får gå hem startar kalkulatorn av hur mångas timmar jag ska få sova och hur många timmar det är kvar tills jag ska gå till arbetet igen.
Jag vet vad jag vill bli och vad jag vill plugga till. Men även här måste jag komma igång med att plugga lite på komvux och få bättre på högskoleprovet. Att göra detta är ju i princip omöjligt när man arbetar heltid, känner sig deppig och vill bli vältränad. Alla dessa tankar gör att jag i dagens läge inte orkar med något av det.
idag orkade jag inte gå till jobbet. Ont i halsen, deppig och stressad av att jag måste städa innan mamma och pappa kommer på onsdag.
Så idag måste jag gå emot deppigheten och få saker gjorda som jag inte hinner när jag är på jobbet.
Saker som ska göras:
¤ dammsuga
¤ Moppa
¤ Göra psykologläxa.
¤ Träna även fast jag har ont i halsen
¤ Börja med matte
Nu hoppar jag väldigt i mina skriverier men det är väl ändå inte så många som läser ändå.
Även fast jag vet att jag vill jobba inom vården och att jag vill plugga de närmsta åren så har jag föräldrar som inte tycker att detta är en bra idé. De har ingen tro på att jag kommer klara medecinstudier.
De tycker att jag ska hålla mig till det jag gör nu och har gjort de senaste 5 åren just för att det är bekvämast. de tycker att det är onödigt med att hänga ett studielån över axlarna också smatidigt som jag har ett bostadslån.
Men om jag inte får arbeta med det jag är intresserad av så kommer jag aldrig bli lycklig. jag kommer aldrig klara av att bilda familj, träna och orka med att leva om jag inte får arbeta med något som jag brinner för.
Helst av allt så skulle jag vilja bli vetrinär, men den dömmen är ju körd just för att jag har blivit dömd till allergiker för hundar. Men det är ngt jag har kunnat acceptera.
Så sjuksköterska inom ambulans eller psykiatrin är något jag på senare tid blivit lockad av.
jag har tänkt att vara bestämd när det kommer till mina föräldrars motstånd till att börja studera. Jag har en dröm och den ska jag uppnå. Om det så måste vara att jag måste leva jävligt snålt för att klara av en bostadsrätt så ska det gå. många andra klarar det. och varför ska inte jag klara av det?
Jag hade väl trott att allt skulle gå bra och jag skulle få känna mig "bra" från deppighet och ångest om jag bara fick byta jobb. Jag var positivt inställd till mitt nya jobb då det skulle vara mer administrativt och mindre telefonsamtal.
Så var det också. Mindre kontakt med människor och mer koncentration på pappersarbete.
Men ändå känner jag nu att jag håller på att stupa ner i deppighet, stress och ångest.
Jag har under 5 månader försökt att komma igång med en regelbunden träning, bättre kost och mer socialt umgänge.
som vanligt så har jag skjutit på det och bara varit lat.
Jag är så arg på mig själv nu och jag bara känner att tankarna på att börja skada mig själv igen blir allt intensivare.
När, var och hur ska jag kunna ha ett arbete och ett liv samtidigt?
Hur ska jag kunna klara av att honna med att tjäna pengar, träffa männiksor, träna, ta det lugnt hemma. Det finns ju inte tid för allt.
jag kopplar min isolering från samhället med mitt arbete. Jag har nu jobbat i 2 veckor på mitt nya jobb. Jag trivs med arbetsuppgifterna, men ändå finns det hela tiden ett öga på klockan och ständigt en kalkulering på hur lång tid det är kvar tills jag får gå hem. Och när jag väl får gå hem startar kalkulatorn av hur mångas timmar jag ska få sova och hur många timmar det är kvar tills jag ska gå till arbetet igen.
Jag vet vad jag vill bli och vad jag vill plugga till. Men även här måste jag komma igång med att plugga lite på komvux och få bättre på högskoleprovet. Att göra detta är ju i princip omöjligt när man arbetar heltid, känner sig deppig och vill bli vältränad. Alla dessa tankar gör att jag i dagens läge inte orkar med något av det.
idag orkade jag inte gå till jobbet. Ont i halsen, deppig och stressad av att jag måste städa innan mamma och pappa kommer på onsdag.
Så idag måste jag gå emot deppigheten och få saker gjorda som jag inte hinner när jag är på jobbet.
Saker som ska göras:
¤ dammsuga
¤ Moppa
¤ Göra psykologläxa.
¤ Träna även fast jag har ont i halsen
¤ Börja med matte
Nu hoppar jag väldigt i mina skriverier men det är väl ändå inte så många som läser ändå.
Även fast jag vet att jag vill jobba inom vården och att jag vill plugga de närmsta åren så har jag föräldrar som inte tycker att detta är en bra idé. De har ingen tro på att jag kommer klara medecinstudier.
De tycker att jag ska hålla mig till det jag gör nu och har gjort de senaste 5 åren just för att det är bekvämast. de tycker att det är onödigt med att hänga ett studielån över axlarna också smatidigt som jag har ett bostadslån.
Men om jag inte får arbeta med det jag är intresserad av så kommer jag aldrig bli lycklig. jag kommer aldrig klara av att bilda familj, träna och orka med att leva om jag inte får arbeta med något som jag brinner för.
Helst av allt så skulle jag vilja bli vetrinär, men den dömmen är ju körd just för att jag har blivit dömd till allergiker för hundar. Men det är ngt jag har kunnat acceptera.
Så sjuksköterska inom ambulans eller psykiatrin är något jag på senare tid blivit lockad av.
jag har tänkt att vara bestämd när det kommer till mina föräldrars motstånd till att börja studera. Jag har en dröm och den ska jag uppnå. Om det så måste vara att jag måste leva jävligt snålt för att klara av en bostadsrätt så ska det gå. många andra klarar det. och varför ska inte jag klara av det?
going down
Kom hem från min resa och fick panik. Indien var fantastiskt. Inget ont sagt om landet.
Min plan var att sluta vara en sådan fegis. Jag skulle göra slut på min existens där nere.
Drunknings-olycka skulle tidningarna säga. Men jag fegade ur.
Jag kom hem igen. Jag packade upp allt jag hade packat ner i lådor igen idag.
Jag vågar inte lämna min familj i sorg.
Pratade med min teurapeut om det idag och hon ville lägga in mig, men jag vägrar!På måndag ska jag börja på ett nytt jobb. Jag kan inte bli hospitaliserad. Det går inte.
Jag kanske lämnade henne med en viss oro. Men jag kan inte ta andras känslor på mitt ansvar längre.
Jag orkar inte visa hänsyn till andra människor längre.
Min familj är de som förtjänar hänsynen. De förtjänar inte att jag lägger oro på deras axlar. Därför håller jag tyst.
Sedan jag kom hem har jag legat till sängs.
jag har ingen förmåga att gråta.
Känns enormt tungt nu.
Min plan var att sluta vara en sådan fegis. Jag skulle göra slut på min existens där nere.
Drunknings-olycka skulle tidningarna säga. Men jag fegade ur.
Jag kom hem igen. Jag packade upp allt jag hade packat ner i lådor igen idag.
Jag vågar inte lämna min familj i sorg.
Pratade med min teurapeut om det idag och hon ville lägga in mig, men jag vägrar!På måndag ska jag börja på ett nytt jobb. Jag kan inte bli hospitaliserad. Det går inte.
Jag kanske lämnade henne med en viss oro. Men jag kan inte ta andras känslor på mitt ansvar längre.
Jag orkar inte visa hänsyn till andra människor längre.
Min familj är de som förtjänar hänsynen. De förtjänar inte att jag lägger oro på deras axlar. Därför håller jag tyst.
Sedan jag kom hem har jag legat till sängs.
jag har ingen förmåga att gråta.
Känns enormt tungt nu.
Hippiesjäl
Efter att ha varit ute och rest har jag landat i det här jävla kalla landet igen. Då menar jag inte bara temperaturen, utan också människorna som lever här.
Jag är så trött på att bli besviken på mänskligheten.
I andra länder och kulturer är folk vänliga mot mig och mot varnadra. Länderna är inte styrda av byråkratin. De har ett fritt liv. De lägger ner energin på att leva sitt liv med kvalite och inte kvantitet. Jag älskar den lilla delen av vissa mäniskors själar som jag kallar hippiesjälen.
Jag har börjat odla frön i min döda hippiesjäl. Jag tror att om jag kan få fröna att växa i min hippiesjäl så den bli större och starkare så kommer det bli lättare att motstå sammhällets byråkrati-skördemaskin.
Om jag lyckas med att hålla min lilla del av själen levande så kommer jag bli mer fritänkande, självständig, modig, och framför allt lyckligare.
Om ni inte förstod vad jag menar med hippiesjäl så menar jag att en del av själen måste vara som en hippie. Hippies följer inte strömmen, de går inte mot strömmen heller, utan de bygger sin egna lilla bäck.
Frihet och självständighet samtidigt som man bryr sig om andra och vårdar sin själ och kropp så tror jag att man blir en helare människa.
Jag är så trött på att bli besviken på mänskligheten.
I andra länder och kulturer är folk vänliga mot mig och mot varnadra. Länderna är inte styrda av byråkratin. De har ett fritt liv. De lägger ner energin på att leva sitt liv med kvalite och inte kvantitet. Jag älskar den lilla delen av vissa mäniskors själar som jag kallar hippiesjälen.
Jag har börjat odla frön i min döda hippiesjäl. Jag tror att om jag kan få fröna att växa i min hippiesjäl så den bli större och starkare så kommer det bli lättare att motstå sammhällets byråkrati-skördemaskin.
Om jag lyckas med att hålla min lilla del av själen levande så kommer jag bli mer fritänkande, självständig, modig, och framför allt lyckligare.
Om ni inte förstod vad jag menar med hippiesjäl så menar jag att en del av själen måste vara som en hippie. Hippies följer inte strömmen, de går inte mot strömmen heller, utan de bygger sin egna lilla bäck.
Frihet och självständighet samtidigt som man bryr sig om andra och vårdar sin själ och kropp så tror jag att man blir en helare människa.
bra dagar
Har mått riktigt bra de här sista dagarna.
Hoppas det håller i sig!
Hoppas det håller i sig!
Haunted
Jag fick precis ett sms från min chef som undrade om jag kommer tillbaka till jobbet i oktober.
Paniken och stressen över att vara jagad av mitt jobb är olidligt. Jag är sjukskriven. Jag har inte förmågan att ta beslut, jag har verkligen inte förmågan att ta beslut om jag orkar börja jobba när det faktiskt är 2 veckor kvar tills dess. Jag Önskar av allt i världen att jag orkar. Jag önskar av allt i världen att jag kunde ta beslut.
Jag kommer nog gå tillbaka till jobbet i oktober. Inte för att jag mår bättre. Bara för att slippa vara jagad av otillräcklighet, och besvikelse från min arbetsplats.
Punkt 2 i detta inlägget. Min teurapeut släppte bomben om att det skulle vara "bättre" för mig att prata med en annan mer utbildad psykolog om mina problem.
Och för mig med min diagnos Borderline är det som att någon dör.
Seperation är något jag inte klarar av! I min hjärna är det sorg som lamslår mina nerver och gör mig till ett vrak.
Så just nu vet jag inte om jag orkar med att byta. jag har funderingar på att bryta med psykiatin för att inte behöva uppleva dessa situationer.
Paniken och stressen över att vara jagad av mitt jobb är olidligt. Jag är sjukskriven. Jag har inte förmågan att ta beslut, jag har verkligen inte förmågan att ta beslut om jag orkar börja jobba när det faktiskt är 2 veckor kvar tills dess. Jag Önskar av allt i världen att jag orkar. Jag önskar av allt i världen att jag kunde ta beslut.
Jag kommer nog gå tillbaka till jobbet i oktober. Inte för att jag mår bättre. Bara för att slippa vara jagad av otillräcklighet, och besvikelse från min arbetsplats.
Punkt 2 i detta inlägget. Min teurapeut släppte bomben om att det skulle vara "bättre" för mig att prata med en annan mer utbildad psykolog om mina problem.
Och för mig med min diagnos Borderline är det som att någon dör.
Seperation är något jag inte klarar av! I min hjärna är det sorg som lamslår mina nerver och gör mig till ett vrak.
Så just nu vet jag inte om jag orkar med att byta. jag har funderingar på att bryta med psykiatin för att inte behöva uppleva dessa situationer.
Sjukdomen fräter på familjen
Hade jag behövt spendera kvällen ensam igår hade det nog slutat med ambulans och fler skärsår.
Min ängel kom över.
Vi låg länge i sängen och grät tillsammans. Jag inser att äcklet inom mig försöker eliminera mina livlinor.
Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv att förlora A. Han fräter långsamt och blir mer och mer oroad över mig. jag är så rädd att han en dag kommer lämna mig.
Familjen fräter också. De finns på geografisk distans vilket är skönt. De slipper att se det värsta. De slipper se mig lida.
Jag inser att jag är älskad. På samma gång som jag är livrädd att förlora min familj och min ängel A så vill jag samtidigt bara stänga dörren till dessa relationer så jag inte skadar dem mer än vad jag redan gjort.
A säger att det inte är "jag" som förstör. Utan det är "det" jag har inom mig som gör det svårt.
Det är bortom hans kontroll, och det är ännu mer bortom min kontroll att tygla det här.
jag är rädd att de behöver lägga in mig. Jag är rädd att de tar ifrån mig matkontrollen att utesluta mat i mitt liv.
Jag ärrädd att bli inspärrad på en isnsturition där jag inte kan kontrollera att hålla ångesten borta.
Men det som skrämmer mig mest är att bli lämnad ensam.
Dubbelseende i namnet av att inte vilja dö men ändå slippa leva.
Bortom all kontroll just nu. Bortom vad jag mer kan göra för att må bättre.
De säger:
-Rör på dig!
Det slutar med att jag tränar mig sönder och samman.
De säger:
-Ät!
Det slutar med att jag äter men kräks efteråt.
De säger:
-Acceptera sömnmedecin!
Jag kan inte ta det då jag vet att jag kommer ta allihopa samtidigt.
De säger:
-Acceptera sjukdommen.
Hur fan ska man kunna acceptera att må så här dåligt. med andra ord säger de. Vi har ingen lösning. Lev i alla fall.
Mina tolkningar må vara överdrivna. Men allt handlar om svart eller vitt. Allt eller inget.
Jag är på väg emot väggen som kan ta min kära familj och A ifrån mig.
Inte minst Elisabeth som är min teurapeut är jag rädd att förlora. Hennes hand om min hälsa är inte ljutet i sten. jag inser att jag har tur att fått möta henne. men hur kan jag lita på att hon håller om min hälsa i hennes hand. terapi varar inte för evigt. därför ångrar jag att jag ens bett om den från första början.
Jag vill inte ha klippkort på psyket. Jag vill inte det!
Min ängel kom över.
Vi låg länge i sängen och grät tillsammans. Jag inser att äcklet inom mig försöker eliminera mina livlinor.
Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv att förlora A. Han fräter långsamt och blir mer och mer oroad över mig. jag är så rädd att han en dag kommer lämna mig.
Familjen fräter också. De finns på geografisk distans vilket är skönt. De slipper att se det värsta. De slipper se mig lida.
Jag inser att jag är älskad. På samma gång som jag är livrädd att förlora min familj och min ängel A så vill jag samtidigt bara stänga dörren till dessa relationer så jag inte skadar dem mer än vad jag redan gjort.
A säger att det inte är "jag" som förstör. Utan det är "det" jag har inom mig som gör det svårt.
Det är bortom hans kontroll, och det är ännu mer bortom min kontroll att tygla det här.
jag är rädd att de behöver lägga in mig. Jag är rädd att de tar ifrån mig matkontrollen att utesluta mat i mitt liv.
Jag ärrädd att bli inspärrad på en isnsturition där jag inte kan kontrollera att hålla ångesten borta.
Men det som skrämmer mig mest är att bli lämnad ensam.
Dubbelseende i namnet av att inte vilja dö men ändå slippa leva.
Bortom all kontroll just nu. Bortom vad jag mer kan göra för att må bättre.
De säger:
-Rör på dig!
Det slutar med att jag tränar mig sönder och samman.
De säger:
-Ät!
Det slutar med att jag äter men kräks efteråt.
De säger:
-Acceptera sömnmedecin!
Jag kan inte ta det då jag vet att jag kommer ta allihopa samtidigt.
De säger:
-Acceptera sjukdommen.
Hur fan ska man kunna acceptera att må så här dåligt. med andra ord säger de. Vi har ingen lösning. Lev i alla fall.
Mina tolkningar må vara överdrivna. Men allt handlar om svart eller vitt. Allt eller inget.
Jag är på väg emot väggen som kan ta min kära familj och A ifrån mig.
Inte minst Elisabeth som är min teurapeut är jag rädd att förlora. Hennes hand om min hälsa är inte ljutet i sten. jag inser att jag har tur att fått möta henne. men hur kan jag lita på att hon håller om min hälsa i hennes hand. terapi varar inte för evigt. därför ångrar jag att jag ens bett om den från första början.
Jag vill inte ha klippkort på psyket. Jag vill inte det!
tappade kontrollen
Igår kväll tappade jag kontrollen.
Skar mig, hetsrökte, kräktes, stoppade i mig antidep, bantningspiller, laxeringstabletter och ångestdämpande.
Min kropp fick sona för mitt brott inatt.
Lugntet lade sig och jag kunde sova någorlunda. Men idag är jag ännu ett vrak.
Varför är kroppen byggs så man inte bara kan sluta andas?
Skar mig, hetsrökte, kräktes, stoppade i mig antidep, bantningspiller, laxeringstabletter och ångestdämpande.
Min kropp fick sona för mitt brott inatt.
Lugntet lade sig och jag kunde sova någorlunda. Men idag är jag ännu ett vrak.
Varför är kroppen byggs så man inte bara kan sluta andas?
Normal... men ändå finns skiten inom mej
Sitter framför tv:n och glor på ett löjligt musikprogram. Eller med andra ord har jag tv:n som sällskap.
Om jag inte sätter på tv:n när jag kommer hem så är det det första jag gör att sätta på burken.
Normala människor tar av sig skorna, hänger av sig jackan, hälsar på katten osv. Men jag sätter på tv:n för att slippa höra rösterna. Viskaden, Skrikanden och iblans sjungande.
Jag är sjukskriven och försöker få en pusselbit från det förflutna. Vad hände egentligen?
Jag har inte blivit våldtagen, inte blivit slagen av mina föräldrar, inte blivit hjärntvättad av nån sekt. ja, jag har haft ett relativt bra liv.
MEN ÄNDÅ MÅR JAG SÅ HÄR!!!!!!!!
Ångesten kommer nu. Jag behöver göra något!
Om jag inte sätter på tv:n när jag kommer hem så är det det första jag gör att sätta på burken.
Normala människor tar av sig skorna, hänger av sig jackan, hälsar på katten osv. Men jag sätter på tv:n för att slippa höra rösterna. Viskaden, Skrikanden och iblans sjungande.
Jag är sjukskriven och försöker få en pusselbit från det förflutna. Vad hände egentligen?
Jag har inte blivit våldtagen, inte blivit slagen av mina föräldrar, inte blivit hjärntvättad av nån sekt. ja, jag har haft ett relativt bra liv.
MEN ÄNDÅ MÅR JAG SÅ HÄR!!!!!!!!
Ångesten kommer nu. Jag behöver göra något!
blickarna bränner
När jag sitter på tunnelbanan bränner människors blickar. Det ser min smutsiga själ igenom porerna. Jag lägger på ännu ett lager foundation så de inte kan se så allt av mitt inre.
Blickarna, viskningarna gör mig till en apa i bur bokstavligen.
Jag har slutat tro på Gud. Jag har slutat tro på godheten. Jag har slutat tro på mänskligheten.
Blickarna, viskningarna gör mig till en apa i bur bokstavligen.
Jag har slutat tro på Gud. Jag har slutat tro på godheten. Jag har slutat tro på mänskligheten.
Inte ensam längre i lägenheten
Har länge kännt mig förföljd. Inte bara utomhus så ser jag mig om då jag känner mig iaktagen.
Rädslan är nu att jag håller på att tappa kontrollen helt.
Varje dag när jag går upp så känner jag att jag knappt vågar gå ut i köket då jag hör att någon är där. Till slut så måste jag gå och kissa. Ibland så har jag inte vågat och jag har hållt mig längre än vad jag borde.
Jag lyssnar till ljuden i köket och till rösterna där ute. Jag springe rförbi köket in på toaletten och låser.
Rösterna upphör och det blir tomt i min lya.
Tyst, tomt....
Jag tror jag håller på att bli galen.
Rösterna kommer och går och kännslan av att inte vara ensam blir mer och mer påtaglig. Va är det som händer.
Jag tror inte på spöken ett smack mer än de jag har i skallen.
Vad håller på att hända mig?
Jag har flera gånger tittat på min katt när jag hör röster, men han reagerar aldrig. Om han hör något så är det något ute på gatan, men han reagerar aldrig på rösterna i lägenheten.
Jag hör aldrig vad de säger, de mumlar och viskar.
Jag är rädd
Rädslan är nu att jag håller på att tappa kontrollen helt.
Varje dag när jag går upp så känner jag att jag knappt vågar gå ut i köket då jag hör att någon är där. Till slut så måste jag gå och kissa. Ibland så har jag inte vågat och jag har hållt mig längre än vad jag borde.
Jag lyssnar till ljuden i köket och till rösterna där ute. Jag springe rförbi köket in på toaletten och låser.
Rösterna upphör och det blir tomt i min lya.
Tyst, tomt....
Jag tror jag håller på att bli galen.
Rösterna kommer och går och kännslan av att inte vara ensam blir mer och mer påtaglig. Va är det som händer.
Jag tror inte på spöken ett smack mer än de jag har i skallen.
Vad håller på att hända mig?
Jag har flera gånger tittat på min katt när jag hör röster, men han reagerar aldrig. Om han hör något så är det något ute på gatan, men han reagerar aldrig på rösterna i lägenheten.
Jag hör aldrig vad de säger, de mumlar och viskar.
Jag är rädd
Ge mig en spade för fan!
Min teurapeut sa till mig här om dagen.
-Du vet ju att när du ramlar ner i ditt svarta hål så kommer det bli bättre och kunna ta dig upp till ljusare tider.
Du kommer halka ner förr eller senare, men jag är här för att ge dig verktygen att kunna acceptera att sitta nere i mörkrets hål en stund.
Svaret jag hade till henne blev bara
- Jo
Men svaret i mitt huvud blev:
- Jag vill inte ha nått jävla hål att ramla ner i. Jag kan acceptera att livet består av små gropar av ångest men inte stora svarta brunnar. Periodvis mår jag bra. Men det är inte de jag kommer ihåg, det är inte de som jag länktar till.
jag längtar tills jag får en spade och en hög med jord så jag kan göra den svarta brunnen en aning grundare.
Jag är rädd att glömma bort hur man gör när man simmar i den svarta brunnen, eller förlamas helt i själen då jag inte kan ta mina simtag som håller mig över ytan. Glöms simtagen bort eller förlamningen slår till så är jag körd.
Då kommer jag i ren panik plocka fram mina gömda flaskor med högsta alkoholhalten, jag kommer rada upp alla tabletter jag kan hitta, och kanske springa allt vad jag kan till apoteket och köpa alla piller jag ser.
Sen ska jag bädda in mig i min yllefilt och suggsesivt svälja tablett efter tablett som om de vore tictacs.
Jag vill ha en spade, en hög med jord som gör att jag kan skyffla igen de djupaste i min ångest brunn.
Förstår du inte det!? annars är det du som kommer få fatta spaden och gräva min grav.
-Du vet ju att när du ramlar ner i ditt svarta hål så kommer det bli bättre och kunna ta dig upp till ljusare tider.
Du kommer halka ner förr eller senare, men jag är här för att ge dig verktygen att kunna acceptera att sitta nere i mörkrets hål en stund.
Svaret jag hade till henne blev bara
- Jo
Men svaret i mitt huvud blev:
- Jag vill inte ha nått jävla hål att ramla ner i. Jag kan acceptera att livet består av små gropar av ångest men inte stora svarta brunnar. Periodvis mår jag bra. Men det är inte de jag kommer ihåg, det är inte de som jag länktar till.
jag längtar tills jag får en spade och en hög med jord så jag kan göra den svarta brunnen en aning grundare.
Jag är rädd att glömma bort hur man gör när man simmar i den svarta brunnen, eller förlamas helt i själen då jag inte kan ta mina simtag som håller mig över ytan. Glöms simtagen bort eller förlamningen slår till så är jag körd.
Då kommer jag i ren panik plocka fram mina gömda flaskor med högsta alkoholhalten, jag kommer rada upp alla tabletter jag kan hitta, och kanske springa allt vad jag kan till apoteket och köpa alla piller jag ser.
Sen ska jag bädda in mig i min yllefilt och suggsesivt svälja tablett efter tablett som om de vore tictacs.
Jag vill ha en spade, en hög med jord som gör att jag kan skyffla igen de djupaste i min ångest brunn.
Förstår du inte det!? annars är det du som kommer få fatta spaden och gräva min grav.
Succe börjar alltid smått. För mig börjar det med en ramlösa
Var ute för med A första gången igår på mkt länge.
Middag, 2 glas vin och fint sällskap.
Han ska dock alltid börja prata om mitt välmående och vad jag bör, måste, ska göra för att bli bättre.
Han vill alltid prata om det som gör som mest ont. Och det slutar med att jag börja gråta, där, mitt bland människor som vill ha roligt.
Med skam, förödmjukelse och utkletat smink avslutas kvällen. Och dagen efter kan jag bara komma ihåg skam, förödmjukelse och utkletat smink.
Varför ska det alltid bli så? Varför behöver vi prata om min själ och mina handlinga när vi är ute och ska ha roligt för en gångs skull?
Det enda jag vill i det skedet är att beställa in den största och starkaste flaska alkohol baren har att erbjuda. Kosta vad det kosta vill!
För mig är allting svart eller vitt. Dricka alkohol eller inte dricka alkohol. Äta eller inte äta. Träna tills spyorna ligger lent i min munn elle rinte alls.
Men igår nosade jag på gråzonerna. Efteer 2 glas vin beställde jag in en ramlösa. Sen gick vi hem.
Succe börjar alltid någon stans. Och för mig börjar det med en ramlösa.
Istället för att bara minnas skam, förödmjukelse och utkletat smink så minns jag ramlösan också!!!!
Middag, 2 glas vin och fint sällskap.
Han ska dock alltid börja prata om mitt välmående och vad jag bör, måste, ska göra för att bli bättre.
Han vill alltid prata om det som gör som mest ont. Och det slutar med att jag börja gråta, där, mitt bland människor som vill ha roligt.
Med skam, förödmjukelse och utkletat smink avslutas kvällen. Och dagen efter kan jag bara komma ihåg skam, förödmjukelse och utkletat smink.
Varför ska det alltid bli så? Varför behöver vi prata om min själ och mina handlinga när vi är ute och ska ha roligt för en gångs skull?
Det enda jag vill i det skedet är att beställa in den största och starkaste flaska alkohol baren har att erbjuda. Kosta vad det kosta vill!
För mig är allting svart eller vitt. Dricka alkohol eller inte dricka alkohol. Äta eller inte äta. Träna tills spyorna ligger lent i min munn elle rinte alls.
Men igår nosade jag på gråzonerna. Efteer 2 glas vin beställde jag in en ramlösa. Sen gick vi hem.
Succe börjar alltid någon stans. Och för mig börjar det med en ramlösa.
Istället för att bara minnas skam, förödmjukelse och utkletat smink så minns jag ramlösan också!!!!
Dela med mig
Igår bestämde jag mig för att lägga upp min profil på bloglovin.se
Jag vet inte om det här faktiskt är en impulshandling eller om jag faktiskt vill dela med mig av vad jag känner.
Det kanske finns någon som har samma dilemma om livet. Leva eller inte leva...
Jag har också startat en mail: [email protected]
Om det finns någon som vill kontakta mig med frågor eller synvinklar så finns jag där.
Jag vet inte om det här faktiskt är en impulshandling eller om jag faktiskt vill dela med mig av vad jag känner.
Det kanske finns någon som har samma dilemma om livet. Leva eller inte leva...
Jag har också startat en mail: [email protected]
Om det finns någon som vill kontakta mig med frågor eller synvinklar så finns jag där.
Följ mig
ingen bryr sig- är jag förvånad?
Har nu varit sjukskriven från arbetet i 1 månad och 8 dagar.
Inte på hela denna tiden har jag fått ett enda samtal från mina arbetskollegor, chef, sk vänner där man frågar hur jag mår.
Där av stryker jag dessa männsikor från mn lista sooms tår för - relationer att arbeta för.
Jag är inte förvånad. Jag känner ingen sorg ilska eller lättnad över detta. Jag känner inget. Jag är tom på känslor. Jag skiter i vilket längre. Omtänkt eller inte.
Det enda jag känner är besvikelsen att jag ens blev påtänkt. Att man ens övervägde att skaffa mig från första början.
Jag har lämnat alla mina medeciner hos min psykolog för att jag av en udds sekund kännde att jag kan bli bra från det självdestruktiva livet. jag lämnade dem för att jag var rädd att bli lämnad av ännu en psykolog jag tycker om för att jag inte går in och visar alla mina kort och för att jag inte lägger all min vilja på att bli bra.
Jag lämnade min sista biljett till döden.
Dum och godtrogen så blev jag övertygad om att man ska kunna fixa mig. Men bara om jag hjälper till och drar mitt tyngsta lass.
Jag måste komma på ett sätt att skaffa nya tabletter och göra det som borde blivit gjort för länge sedan...
Inte på hela denna tiden har jag fått ett enda samtal från mina arbetskollegor, chef, sk vänner där man frågar hur jag mår.
Där av stryker jag dessa männsikor från mn lista sooms tår för - relationer att arbeta för.
Jag är inte förvånad. Jag känner ingen sorg ilska eller lättnad över detta. Jag känner inget. Jag är tom på känslor. Jag skiter i vilket längre. Omtänkt eller inte.
Det enda jag känner är besvikelsen att jag ens blev påtänkt. Att man ens övervägde att skaffa mig från första början.
Jag har lämnat alla mina medeciner hos min psykolog för att jag av en udds sekund kännde att jag kan bli bra från det självdestruktiva livet. jag lämnade dem för att jag var rädd att bli lämnad av ännu en psykolog jag tycker om för att jag inte går in och visar alla mina kort och för att jag inte lägger all min vilja på att bli bra.
Jag lämnade min sista biljett till döden.
Dum och godtrogen så blev jag övertygad om att man ska kunna fixa mig. Men bara om jag hjälper till och drar mitt tyngsta lass.
Jag måste komma på ett sätt att skaffa nya tabletter och göra det som borde blivit gjort för länge sedan...
Brakar samman
Jag har precis allt. Gifta föräldrar, syster, pojkvän, katt, lägenhet, gymkort, jobb, intressen.
Men ändå så finns det ingen glädje.
Jag har i hela mitt liv väntar på att livet ska börja.
Den första juli blev jag sjukskriven för en hemsk huvudvärk. Jag jobbade som en idiot kan jag se nu på distans. Varje gång jag åker med tunnelbanan förbi mitt arbete så får jag en klump i magen. Klumpen som är ett långt nystan av prestationsångest, osäkerhet om jag gör tillräckligt, rädsla för att möta någon som känner igen mig.
Jag är isolerad. Inte för att någon har tvingat mig. Eller det är ju en lögn. Min ångest har isolerat mig i min värld av ensamhet.
Frågorna jag bär på kan nog inte bli besvarade är jag rädd för.
Det har hänt mycket sedan jag skrev sist. Jag har fått en ny kontaktperon hos psykiatrin.
Ylva som följt mig och försökt att hjälpa mig att bli fri från den här rävsaxen av ångest och ledsenhet är borta för läng sedan. Jag tänker mycket på henne. Jag undrar om hon någonsin tänker på mig.
jag har kvar hennes nummer i min mobil. Jag vet precis varför. jag vill att hon ska veta när jag bestämmer mig för att ta mitt liv. Eller om jag bestämmer mig.
Jag har fått en ny kontakt person hos psykiatrin. Elisabeth. En ny Ylva. Jag börjar tycka om henne på samma sätt som jag tycker om Ylva. Hon har samma brydd i ögonen och jag tror att hon faktiskt brys sig.
På våra möten känns det som om jag babblar tomma ord. Jag hoppas verkligen att hon fiskar upp något av det jag säger och kan hjälpa mig.
Vårt senaste möte berättade jag om tabletterna jag förvarat sedan en tid. Jag kallar dem min biljett till frihet.
Skulle jag gå iväg och köpa mig en flaska sprit och svälja dem skulle det leda till en säker död.
Hennes svar till detta var att om vi ska komma någon var ti min terapi så behöver jag göra mig av med biljetten. Jag kommer inte bli bättre om jag inte ger mig in i terapin till 100%. Jag förstår precis vad hon menar.
Om jag ska ha en plan B så betyder det att jag inte har hela min själ i att bli friskare. Jag skriver friskare då jag inte tror att jag faktisk kan komma ifrån det den här svarta tunneln helt. Men jag kanske kan komma så långt att jag kan se tunnelöppningen och dess ljus.
Jag har börjat se saker. Dag som natt så kan jag se skepnader som gestaltar sig i ögonvrån för 2 sekunder.
Jag ser min katt överallt när jag inte är hemma hos honom. Jag är mest rädd för skepnaden då den stirrar på mig när jag sover. Jag vet inte hur länge den faktiskt står och stirrar. Men när jag vaknar så försvinner den. jag hinner bara se den i ett par sekunder, sen försvinner den efter min blinkning.
Jag vet inte om jag håller på att bli galen eller om jag faktiskt kan se spöken.
Är detta spöken eller hallucinerar jag?
jag har intenskurit eller kräkts självmant på länge. Men varje dag är en kamp emot kniven. varje dag håller jag den i handen och är redo för att undkomma ledsenheten för ett par sekunder. Jag undviker att gå på toaletten när jag är ensam hemma. Jag vet att jag kommer att kräkas när ingen hör. Så länge någon är hemma så hör det. men när ingen är hemma så är det fritt fram att tömma magen på allt det onda.
vem fan skapade det här livet.?! är det meningen att man ska må så här dåligt och till följd inbilla sig att det är så här det ska kännas när man mår bra.
Jag är rädd för att inte kunna bli bra. jag är rädd varje gång jag går till Elisabeth att inte kunna får fram rätt ord om hur jag känner. Jag är hela tiden skräckslagen att komma henne lika nära som Ylva och sedan bli lämnad igen.
Åter igen är jag i situationen när psykiatrin håller i mitt liv. Släpper de taget så faller jag till avgrunden och behöver avsluta mitt liv den onaturliga vägen för att jag inte orkar.
Det enda jag kan tänka på när jag har tankar på självmord är:
Vem ska ta hand om min katt och älska honom lika mycket som jag gör?
Men ändå så finns det ingen glädje.
Jag har i hela mitt liv väntar på att livet ska börja.
Den första juli blev jag sjukskriven för en hemsk huvudvärk. Jag jobbade som en idiot kan jag se nu på distans. Varje gång jag åker med tunnelbanan förbi mitt arbete så får jag en klump i magen. Klumpen som är ett långt nystan av prestationsångest, osäkerhet om jag gör tillräckligt, rädsla för att möta någon som känner igen mig.
Jag är isolerad. Inte för att någon har tvingat mig. Eller det är ju en lögn. Min ångest har isolerat mig i min värld av ensamhet.
Frågorna jag bär på kan nog inte bli besvarade är jag rädd för.
Det har hänt mycket sedan jag skrev sist. Jag har fått en ny kontaktperon hos psykiatrin.
Ylva som följt mig och försökt att hjälpa mig att bli fri från den här rävsaxen av ångest och ledsenhet är borta för läng sedan. Jag tänker mycket på henne. Jag undrar om hon någonsin tänker på mig.
jag har kvar hennes nummer i min mobil. Jag vet precis varför. jag vill att hon ska veta när jag bestämmer mig för att ta mitt liv. Eller om jag bestämmer mig.
Jag har fått en ny kontakt person hos psykiatrin. Elisabeth. En ny Ylva. Jag börjar tycka om henne på samma sätt som jag tycker om Ylva. Hon har samma brydd i ögonen och jag tror att hon faktiskt brys sig.
På våra möten känns det som om jag babblar tomma ord. Jag hoppas verkligen att hon fiskar upp något av det jag säger och kan hjälpa mig.
Vårt senaste möte berättade jag om tabletterna jag förvarat sedan en tid. Jag kallar dem min biljett till frihet.
Skulle jag gå iväg och köpa mig en flaska sprit och svälja dem skulle det leda till en säker död.
Hennes svar till detta var att om vi ska komma någon var ti min terapi så behöver jag göra mig av med biljetten. Jag kommer inte bli bättre om jag inte ger mig in i terapin till 100%. Jag förstår precis vad hon menar.
Om jag ska ha en plan B så betyder det att jag inte har hela min själ i att bli friskare. Jag skriver friskare då jag inte tror att jag faktisk kan komma ifrån det den här svarta tunneln helt. Men jag kanske kan komma så långt att jag kan se tunnelöppningen och dess ljus.
Jag har börjat se saker. Dag som natt så kan jag se skepnader som gestaltar sig i ögonvrån för 2 sekunder.
Jag ser min katt överallt när jag inte är hemma hos honom. Jag är mest rädd för skepnaden då den stirrar på mig när jag sover. Jag vet inte hur länge den faktiskt står och stirrar. Men när jag vaknar så försvinner den. jag hinner bara se den i ett par sekunder, sen försvinner den efter min blinkning.
Jag vet inte om jag håller på att bli galen eller om jag faktiskt kan se spöken.
Är detta spöken eller hallucinerar jag?
jag har intenskurit eller kräkts självmant på länge. Men varje dag är en kamp emot kniven. varje dag håller jag den i handen och är redo för att undkomma ledsenheten för ett par sekunder. Jag undviker att gå på toaletten när jag är ensam hemma. Jag vet att jag kommer att kräkas när ingen hör. Så länge någon är hemma så hör det. men när ingen är hemma så är det fritt fram att tömma magen på allt det onda.
vem fan skapade det här livet.?! är det meningen att man ska må så här dåligt och till följd inbilla sig att det är så här det ska kännas när man mår bra.
Jag är rädd för att inte kunna bli bra. jag är rädd varje gång jag går till Elisabeth att inte kunna får fram rätt ord om hur jag känner. Jag är hela tiden skräckslagen att komma henne lika nära som Ylva och sedan bli lämnad igen.
Åter igen är jag i situationen när psykiatrin håller i mitt liv. Släpper de taget så faller jag till avgrunden och behöver avsluta mitt liv den onaturliga vägen för att jag inte orkar.
Det enda jag kan tänka på när jag har tankar på självmord är:
Vem ska ta hand om min katt och älska honom lika mycket som jag gör?
drunkna
Kan man bli så trött att man avlider av trötthet?
Tror nog att kroppen är rustad för trötthet dock. FAN!
Jag är så fysiskt och psykiskt trött att det gör ont innuti och utanpå. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.
Tankarna maler...
Jag får inte bli sjukskriven, jag får inte bli sjukskriven, jag får inte bli sjukskriven.
Det skulle innebära en diff i min ekonomiska mani att klara av att ha kvar min och systers lägenhet.
Jag kan inte plugga, jag kan inte bli sjuk, jag vågar inte söka nytt arbete pga att under provtiden kan man bli kickad med pannan före...
Va fan ska jag göra? Sitter jag kvar i mina nerborrade hjulspår kommer jag drunkna i mina egna kroppsvätskor.
I och för sig så hade det varit en skön utväg. Ingen att bry sig om, ingen som behöver bekymra sig eller låtsas bekymra sig.
Bara jag i en värld av bara ingenting
Tror nog att kroppen är rustad för trötthet dock. FAN!
Jag är så fysiskt och psykiskt trött att det gör ont innuti och utanpå. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.
Tankarna maler...
Jag får inte bli sjukskriven, jag får inte bli sjukskriven, jag får inte bli sjukskriven.
Det skulle innebära en diff i min ekonomiska mani att klara av att ha kvar min och systers lägenhet.
Jag kan inte plugga, jag kan inte bli sjuk, jag vågar inte söka nytt arbete pga att under provtiden kan man bli kickad med pannan före...
Va fan ska jag göra? Sitter jag kvar i mina nerborrade hjulspår kommer jag drunkna i mina egna kroppsvätskor.
I och för sig så hade det varit en skön utväg. Ingen att bry sig om, ingen som behöver bekymra sig eller låtsas bekymra sig.
Bara jag i en värld av bara ingenting
Kan ingen operera bort skiten???
Att kontrasten mellan hat och kärlek kan vara så skarp.
Önskar att gränsen och övergången mellan de båda kunde vara lite mer utsuddad.
Det finns dagar i livet som faktiskt är bra där man får uppleva kärlek, omtanke och trygghet. men om jag får räkna dem är de mkt färre än de dagar då jag bara känner äckel, hat, och avssky över världen och mig själv.
Jag försöker ständigt ta vara på de dagar och nätter då jag faktiskt mår bra och jag kan leva utan både psykisk och fysisk smärta i bröstet. Men när en dag som den här dåm jag endast känner misstro och äckel så är de goda dagarna som bortblåsta.
Då spelar inte de bra dagarna någon roll längre. trots att jag upplevt ömheten i de goda dagarna så tror jag att de stunderna är en stor jävla lögn jag lever i.
Teurapeuther och läkare säger ständigt att de behöver hända något dåligt för att få mig att känna den här kontrasten. Det behöver vara ord från någon, handlingar från någon, en tanke, en handling behöver uppstå för att få dessa oändligt smärtsamma känslor att väckas.
i deras ord ligger en svart lögn eller så är det jag är onormal.
Inget händer utan jag vaknar upp med den här ilskna demonen i mitt bröst som endast vill jävlas.
Kräktes 2 gånger efter frukosten och jag lade ett djupt snitt i armen. För en stund rann all ilska av mig och jag fick vara jag för en stund.
Nu sitter jag på jobbet och känner att trots min kräck och skärprocedur så lyckades jag inte att döda den jäveln i bröstet och magen.
Panik!
Sitter på jobbet. Hur ska jag undå att ännu en dag av arbete med ett falsk jag och ett påklistrat glatt humör för att ingen ska märka.
Varför kan inte läkaren förstå? Kan man inte bara operera bort skiten från mina själ?
Önskar att jag låg på en brits i en operationssal där de snittar upp mitt bröst och lyfter ut jäveln i mitt bröst och jag äntligen får hora ett högljutt "klonk" i en metallskåll och höra demonen dö av syrebrist. Det syret jag ger skitstöveln. och sedan kan de sy ihop mig och jag kan gå där ifrån utan den här smärtan?
Varför kan ingen göra det?
Önskar att gränsen och övergången mellan de båda kunde vara lite mer utsuddad.
Det finns dagar i livet som faktiskt är bra där man får uppleva kärlek, omtanke och trygghet. men om jag får räkna dem är de mkt färre än de dagar då jag bara känner äckel, hat, och avssky över världen och mig själv.
Jag försöker ständigt ta vara på de dagar och nätter då jag faktiskt mår bra och jag kan leva utan både psykisk och fysisk smärta i bröstet. Men när en dag som den här dåm jag endast känner misstro och äckel så är de goda dagarna som bortblåsta.
Då spelar inte de bra dagarna någon roll längre. trots att jag upplevt ömheten i de goda dagarna så tror jag att de stunderna är en stor jävla lögn jag lever i.
Teurapeuther och läkare säger ständigt att de behöver hända något dåligt för att få mig att känna den här kontrasten. Det behöver vara ord från någon, handlingar från någon, en tanke, en handling behöver uppstå för att få dessa oändligt smärtsamma känslor att väckas.
i deras ord ligger en svart lögn eller så är det jag är onormal.
Inget händer utan jag vaknar upp med den här ilskna demonen i mitt bröst som endast vill jävlas.
Kräktes 2 gånger efter frukosten och jag lade ett djupt snitt i armen. För en stund rann all ilska av mig och jag fick vara jag för en stund.
Nu sitter jag på jobbet och känner att trots min kräck och skärprocedur så lyckades jag inte att döda den jäveln i bröstet och magen.
Panik!
Sitter på jobbet. Hur ska jag undå att ännu en dag av arbete med ett falsk jag och ett påklistrat glatt humör för att ingen ska märka.
Varför kan inte läkaren förstå? Kan man inte bara operera bort skiten från mina själ?
Önskar att jag låg på en brits i en operationssal där de snittar upp mitt bröst och lyfter ut jäveln i mitt bröst och jag äntligen får hora ett högljutt "klonk" i en metallskåll och höra demonen dö av syrebrist. Det syret jag ger skitstöveln. och sedan kan de sy ihop mig och jag kan gå där ifrån utan den här smärtan?
Varför kan ingen göra det?
hat
Mörka tankar just nu... hatar mej själv och alla människor på detta klot
