hurtsoul

Bland kan jag intr rå för att tänka på hur det skulle bli om jag lätt livet rinna ur mej. Hur skulle det bli om man hittade mej död? Hur skulle allt bli om jag blev medvetslös eller apatisk och lev inlåst bakom psykets bommar?
Vilka skulle komma och hälsa på mej, hur ledsna skulle mamma och pappa bli. Hur lång tid skulle det ta för Johan att hitta en ny flicka att dela sin kärlek med? Skulle minou sakna mej eller ens förstå att jag var borta.
Skulle männsiskor i min när het ens bli ledsna, eller skulle de bara rycka på axlarna och gå vidare i livet?
Världen utanför fönstret skulle fortsätta precis som vanligt. Ingen skulle egentligen sakna mej. Familjen såklart men, det skulle väl gå över efter ett par veckor. Eller?
Dessa tankar borde det göra saker och ting lättare att avsluta.
Avskedsbrev som skulle innehålla de klassiska fraserna "Ni har inte gjort något fel, felet ligger hos mej"
begravning som skulle gå fort. Kremering med saknade organ som ä donerade till andra männsikor som behöver dem mer än jag.
Lite tårar från vissa av de närmaste. Sen skulle de värsta vara över. Folk skulle fortsätta gå till sina arbeten, Man skulle tänka på mej ibland, men inga märvärdiga tankar eller speciell stor sorg.
Efter några år skulle alla minnen av mej blekna och man kanske till och med förtränger att jag ens existerat i deras liv.
Att lämna livet skulle innebära en tragedi för familjen en kort period, men efter ett tag skulle nog sorgen blekna.
Men andra kring mej skulle nog endast skänka en tanke sen skulle livet fortsätta som vanligt.
Sorgligt att vara så lite brydd....
Vilken metod skulle då vara den minst plågsamma.
Hoppa framför tåget, eller svälja piller med sprit, eller kanske ta en heroinöverdos. Någon som provat men kanske misslyckats med sitt självmord som kan berätta känslan?
Ylva är övertygad om att dessa tankar är en flyktväg för att fly undan ångesten jag har inom mej. men jag vet inte. är det kanske så att jag vill få ett slut på mitt lidande. kanske är en flyktväg. Men det kanske också är så att det är den enda vägen att gå....Kommer jag någonsin få veta detta? eller håller jag på att gå på dödens stig?

Följderna efter måndagens traumatiska upplevelser. Undviker speglar, undviker mat. Tränar som en jävla dåre. Känner mej ful fet och framför allt äcklig.
Hur fan ska jag kunne säga det här till ylva utan attkänna mej som jordklotets dummaste och skitigaste person.
Jag lurar mej själv. jag gåtr i terapi, men jag klarar inte av att säga sanningen. vad är jag så förbannat rädd för?
Mitt hjärta säger: men berätta för helvete. vad kan hända?
Min hjärna säger: det är nog bäst att du inte säger nåt. Hon komemr bara tycka att du är jobbig och påflugen.
va händer om jag skriver ett mail till henne och berättar. Det är lättast att få fram det man verkligen känner vi skrift. tycker jag i alla fall. I vilket fall som helst. Skriver jag inte det till henne så kommer jag ju aldrig våga avslöja sanningen.
Skulle nog behöva supa mej full innan jag går till henne nästa gång (om jag nu vågar gå dit nåt mer).
va fan ska jag göra???

jag har funderat varför jag bara skriver när jag mår riktigt dåligt. varför kan man inte skriva när man faktist har en bra dag, eller när något bra som har hänt.
Är behovet så stort att bli hörd när man som mår som en skithög, eller är det behovet av att få bli av med det onda i bröstet?
Vaknade igår av att jag var pigg och såg fram emot att få gå till Ylva och prata lite.
jag kommer dit och hon smäler bomben att jag sla prata inför kamera. Och sedan titta på det.
Trycket och paniken kom över mej som en tung våg.
tankarna panikruasade i hjärnan... jag klarar inte det här.!
efter överrenskommelse så skulle jag inte behöva göra det här någonsin. mitt villkor i början att jag inte skulle behöva se mej själv på film. det var mitt enda villkor.
Detta har fallit henne i glömska. Vilket jag kan förlåta. men faktorn att hon pressade mej till att göra något jag verkligen har panik och rädsla över. Att behöva betrakta sej själv när man känner sånt hat över hur man ser ut, hur man pratar och hur man rör sej. Efter jag genomlidit detta säger hon.
"Vi ska absolut inte göra nåtot som du inte vill" Men va fan!!!
Lurad sviken och min själv antastad.
Nu har ingen aning om jag ens kommer klara av att sätta mej i detta rum tillsammans med henne igen. besvikelse, rädsla att bli knuffad till helvetets eldar igen är alldeles för stor. besvikelsen och sveket är det som gör mest ont. Och att hon inte såg hur illa jag mår av att göra det här.