hurtsoul

Jag vet inte. Jag har haft en fantastisk dag. men så fårt mina tankar får access så känner jag sorg och tomhet.
Jag är så trött på det.

Nu har jag mått bra så så länge. Det känns som om jag har drömt alltihop.
Men ständigt så är rädslan där att något ska komma i vägen för mitt välmående och vända det upp och ner som en pannkaka.
Från att ha ätit tunga medeciner så har jag nu skurit ner till endast en tredjedel av vad jag åt från början.
Det känns ok. Men känslorna ligger inte längre på en armlängds avstånd längre. De står precis framför mitt ansikte och andas sina ångor in i mina luftvägar. Jag står blixt stilla för att ångesten inte ska krypa in genom munne och kväva mig igen. Jag kan hantera dess ångor som sippran in i mina lungor. men efter det klarar jag inte mer.
Det får inte bli värre än detta.

Jag tror att det beror på att mina medeciner reducerats gravt de senaste månaderna. Men om jag ska kunna leva så måste jag lära mig att hantera känslorna när de gnaver i mig. Och detta kommer jag aldrig kommer att lära mig om jag äter medeciner som distanserar och gör mig onåbar.
Jag måste kunna nå mina känslor, goda som onda för att kunna behandla dem.

Men just nu så finns varken ork eller vilja att jobba med det.