hurtsoul

Mycket tankar nu. Veckan har varit så fruktansvärd.
Skar upp ärren på handen igen. Spiken som ligger på skrivbordet har varit min räddning idag. Har aldrig gjord det förut. Men har kännt att ångesten försvinner för några minuter. Önskar bara att jag hade en lögn som skyddar mot allas frågor.
En bomb slogs ner på jobbet idag. Omvärlden skackade och mitt inre skrek av rädsla.
Jag har haft en person jag öppnat mitt hjärta. Hon är den mest förnuftiga och klokaste människa jag träffat någonsin.
Min chef har fått ett annat jobb. Hon kommer fortfarande finnas på plats. men våra samtal kommer att upphöra.
Mitt hjärta kommer att stängas igen.
Kännde det först som ett svek. Men det är det ju inte.
Rädslan tar över.
Mina tankar skenade iväg. Höll på att bli påkörd. Jag gick över gatan. Idioten bromsade. Varför gjorde han det?!!!!
Jag vill ju. Jag vill försvinna, eller så vill jag bara synas.
Du som körde bilen. varför bromsade du?
Jag vågar inte göra det själv. Kan inte någon göra det. Knuffa mig in i  dödens tröstande famn.
Lina kommer välja sin skola. Även hon kommer försvinna. Min vardagsängel som alltid finns till. Som alltid ser.
Ensamheten och osynligheten plågar.
Orkar inte.
Kanske borde ta en överdos. Det är ju en säker död. En död som inte plågar ihjäl en.
Men jag kommer ju samtidigt döda mina änglars själar. varför ska allt hänga på att jag finns eller inte.
Kunde inte jag vara en abort? Kunde inte jag var någon det står om i tidningen "mördad", kunde inte jag vara någon med modet att faktiskt kunna ta sitt liv. Kunde inte jag vara ett irakoffer.
Ihågkommen som någon värdig. och inte någon som "tog sitt liv"
Varför finns det inga val? Varför har vi inte dödshjälp i det här jävla landet?!!!
Är rädd att hamna i helvetet. Om det skulle gå att ta sitt liv någon dag. Då vill jag inte vakna upp i helvetet. Ännu värre. Att vakna upp och upptäcka att man misslyckats att ta sitt liv.
Känner mej som ett köttstycke som slits av två hungriga rovdjur.
Skäms,. vågar inte berätta för mamma och pappa. Är rädd att även de ska överge mej.
Ensamheten borde vara dödlig! Känslan tar död på mej.....

Övergiven...
Sitter på jobbet. så förbannat ledsen. Vill gråta men kan inte.
Fick precis reda på att de 3 personerna som faktist vet allt om att jag mår dåligt. Alla de 3 kommer att överge mej. jag kommer inte längre ha dem nära mej.
Ylva kommer finnas där vet jag. men en dag kommer hon också släppa taget.
Nu vill jag bara inte leva längre. orkar inte det här själv!
varje gång jag öppnar mej för någon så försvinner de. varför ska man ens lägga ner mod och energi att berätta för folk när det i själva verket inte kommer stanna i ens liv?

Fan!!!

Kommer till jobbet. Börjar tidigt. ingen här. Lugnet infinner sig i kroppen.
Klockan blir 9. Alla borde vara här nu. telefonen börjar ringa. Kön stiger. Ingen är här. Lugnet som fanns borta.
resutltat: Jag stressad, förbannad, ledsen. vill skrika, slå någon, slå mej själv!
Varför finns inte respekt?
För att folk festar dan innan är det inte ok att lämna mej i sticket!

Hemma från en kaotisk dag.
Tänkt mkt på gårdagen. På hur rädd jag är för att bli övergiven. Hur rädd jag är för att förlora någon som faktist förstå och förstår.
Ledsenheten i mej fräter inom mej. Fräter sönder mig inifrån.
Har fått i uppgift att anteckna i vilka situationer jag känner att jorden håller på att gå under.
Många gånger kan jag fånge situationerna och sätta fingret på vad det faktist är som gör att jag mår så dåligt.
Men så många fler gånger som ledsenheten kommer över mej och jag inte vet vad som stratade det. Att fånga tankarna kan vara som att leta efter en nål i universum.
Hur ska man då kunna hjälpa mej att hitta roten till det giftiga som växer i mej?
Sömnlösheten och gråten gör mej svak och ofukuserad. Fokusen försvinner och jag tappar kontrollen...

Sömnlös i så många nätter nu.
Var hos Ylva idag (psykologen). Hon tog upp att vi inte har så många kvar att ses. Paniken växte i mej. I hennes händer ligger mitt välmående. Jag klarar inte det här själv.
Paniken växer. Jag vet ju inte säkert vad det är som gör att det gör så ont inom mej. Hennes förmåga att verbalt förklara för mej hur man ska tänka. Hon är den som låter mina funderingar ta andra vägar. Hon har en förmåga att genomborra med med sina ögon.
Hon är elev. Men hur kan man bli så fäst vid en person som man inte ens känner. Jag vet ju knappt vad hon heter i efternamn. Hon är elev, men för mej är hon en ängel som kan ge mej tröst. En osynlig klapp på axel. hon är mitt sunda förnuft.
Skickade ett sms förut. panikslagen, söndergråten, rädd och mkt ledsen:

SMS: Hej Ylva. Jag vill absolut inte störa dej. men jag känner att jag fått panik över att vi endast har några gånger kvar att ses. Just nu känns det som att mitt välmående ligger i dina händer och jag är rädd för att min prestationsångest kommer ta över. Jag vill bara att du ska vfeta att jag inte är redo att släppa taget, Mvh L

Vad kommer hända om vi inte kan reda ut det till fullo? Kommer hon överge mej?
Just nu känns det som att jag blivit övergiven. Den mest ensamma i denna värld.
utanför fönstret fortsätter världen precis som vanligt. ingen med förståelse för det jag känner inom mej. En tickande bomb som snart är på väg att explodera. Kommer jag att överleva`?
varje jag ställer jag mej denna fråga.
Från att ha haft en jättefin helg men många skratt, härligt umgänge, och ett stort självförtroende till att någon sköt mej i bröstet med en kanonkula.
Någon stans kännde jag att detta skulle komma. Som straff för att jag för en enda gång skull jag har kunna skrattat på riktigt.
Är så rädd att inte få hjälp. Att ge upp livet har inte varit en utväg. Men nu finns den tanken var evigaste dag.
varje dag berhöver jag kliva upp och ta beslutet att jag ska överleva. Ensam.
Jag är så trött på att inte veta vad jag är ledsen över. Jag är så trött på att behöva en människa som hjälper mej.
Jag är trött på att inte kunna vara självständig, rakryggad och stolt.
Lina finns där, Johan finns där men varför kan inte det räcka?
Just nu vill jag bara skära  mina handleder. Dricka en flaska sprit och svälja mina tabeletter. Men jag kan inte.
Känner för stort ansvar för min familj.
Att förstöra livet för någon jag älskar är något jag inte kan låta hända. Jag står ut smärtan för dem.
Men hur länge klarar jag det?

Ångesten får mej att försumma mej själv. Förtäring av mat och vatten existerar inte i dessa dagar. Endast ett täcke bestående av onda tankar, som jag försöker dränka med hårt jobb, musik i öronen.
Ensamhetens väta kryper innanför mitt skinn. Kan inte gråta framför någon, kan inte öppna mej för någon. Ylva och Linda vet. Men ingen annan. Jag har kunnat berätta, men varför släpper inte klorna i bröstet då?

Borde jag lämna dessa anteckningar till Ylva? Vad kommer hon tycka? Vad kommer hon tänka? Kommer jag skrämma iväg henne helt. Kommer hon förstå det jag inte förstår. Vart skiten kommer ifrån. Det onda i mitt bröst.
Jag får inte gråta.
Jag ställer mej frågan. är det ok att gråta framför andra? Skrämmer jag människor krig mej då. Eller är det som Ylva säger... Du får aldrig reda på det om du inte provar.
Jag vill inte stänga in mej på toaletten när gråten kommer. Jag vill kunna visa. Skapar det obehag? Kommer jag orka?
Kommer min ångest över att gråta inför andra sprängas i bitar?

Helgen har varit det största helvetet i mitt liv. Kan inte förklara vad det var som utlöste detta helvetes helvete.
vaknade på lördags morgon. Skulle iväg och jobba. Inte en enda sena, muskel eller cell ville leva längre.
Gick till terapeuten idag i alla fall.
kan inte riktigt rå på det. Men har en känsla av att hon faktist bryr sej på riktigt.
Känner mig varje gång som en lite skolflicka med en extra lärare. hennes frågor får mej att tänka i andra banor.
En fråga som varför? kan göra att ens tankebanor gör en tvorvändning och tankarna försöker att hitta en annan väg, ett annat svar på mina egna frågor.
Hon har en förmåga att genomborra mej totalt. Hennes förmåga att se mej i ögonen gör att hon lockar ur mej sanningen som jag aldrig ens kännt smaken av på mina läppar.
Att prata om den känsliga frågan hur mkt jag faktist väger. Hon ställde frågan till mej. jag talade sanning. Fruktansvärd känsla. Men hennes respons blev en oväntad respons:  Förståelse, jag bryr mej faktist inte alls om hur mkt du väger, Det är ju faktist bara en siffra.
Rent ointresse av vad jag faktist väger. hennes intresse ligger i hur jag faktist mår och hur jag uppfattar mej själv.
Började gråta på mötet med henne idag. Kände att livet inte är värt att leva längre. Det som fick mej att gå ur sängen, duscha, klä mej, smeta på mascara. Det var faktiskt mötet med Ylva (terapeuten). Önksar jag kunde ha henne som vän.
kan inte rå för det, har en förmåga att se upp till kvinnor  kvinnor som faktist har ett självförtoende och har kommit någon vart med sitt liv.
 jag  en känsla av att jag vill vara lika framgångsrik som dessa kvinnor.
jag har 3 kvinnor idag som jag ser upp till enormt mkt.

Ylva min terapeut för hennes förståelse
Carola för hennes öppenhet och hon tror på något och hon står för det
Elisabeth min gamla körledare- för hennes mjukhet 

 I mina ögon felfria och underbara.