hurtsoul

Livet håller på att rinna ur mig.
Ångloket av lögner om hur jag mår är utom all kontroll nu.
Jag går till Psykologen varje vecka och spottar lögner att jag jobbar med mig själv, att jag gör allt för att få må bättre.
Men i själva verket så skiter jag i vilket just nu.
Önskar jag vågade svepa botten upp av klorin eller nåt annat gift.
Men feg som jag är som inte ens kan hålla mig till sanningen så är det ju inte så konstigt att jag inte vågar ta mitt eget liv.

Det här livet är ett rent helvete!

Jag har varit sjukskriven i 5 månader och nu har jag fått ett nytt jobb med bättre arbetstider.
Jag hade väl trott att allt skulle gå bra och jag skulle få känna mig "bra" från deppighet och ångest om jag bara fick byta jobb. Jag var positivt inställd till mitt nya jobb då det skulle vara mer administrativt och mindre telefonsamtal.
Så var det också. Mindre kontakt med människor och mer koncentration på pappersarbete.
Men ändå känner jag nu att jag håller på att stupa ner i deppighet, stress och ångest.
Jag har under 5 månader försökt att komma igång med en regelbunden träning, bättre kost och mer socialt umgänge.
som vanligt så har jag skjutit på det och bara varit lat.
Jag är så arg på mig själv nu och jag bara känner att tankarna på att börja skada mig själv igen blir allt intensivare.
När, var och hur ska jag kunna ha ett arbete och ett liv samtidigt?
Hur ska jag kunna klara av att honna med att tjäna pengar, träffa männiksor, träna, ta det lugnt hemma. Det finns ju inte tid för allt.
jag kopplar min isolering från samhället med mitt arbete. Jag har nu jobbat i 2 veckor på mitt nya jobb. Jag trivs med arbetsuppgifterna, men ändå finns det hela tiden ett öga på klockan och ständigt en kalkulering på hur lång tid det är kvar tills jag får gå hem. Och när jag väl får gå hem startar kalkulatorn av hur mångas timmar jag ska få sova och hur många timmar det är kvar tills jag ska gå till arbetet igen.
Jag vet vad jag vill bli och vad jag vill plugga till. Men även här måste jag komma igång med att plugga lite på komvux och få bättre på högskoleprovet. Att göra detta är ju i princip omöjligt när man arbetar heltid, känner sig deppig och vill bli vältränad. Alla dessa tankar gör att jag i dagens läge inte orkar med något av det.
idag orkade jag inte gå till jobbet. Ont i halsen, deppig och stressad av att jag måste städa innan mamma och pappa kommer på onsdag.
Så idag måste jag gå emot deppigheten och få saker gjorda som jag inte hinner när jag är på jobbet.
Saker som ska göras:

¤ dammsuga
¤ Moppa
¤ Göra psykologläxa.
¤ Träna även fast jag har ont i halsen
¤ Börja med matte

Nu hoppar jag väldigt i mina skriverier men det är väl ändå inte så många som läser ändå.
Även fast jag vet att jag vill jobba inom vården och att jag vill plugga de närmsta åren så har jag föräldrar som inte tycker att detta är en bra idé. De har ingen tro på att jag kommer klara medecinstudier.
De tycker att jag ska hålla mig till det jag gör nu och har gjort de senaste 5 åren just för att det är bekvämast. de tycker att det är onödigt med att hänga ett studielån över axlarna också smatidigt som jag har ett bostadslån.
Men om jag inte får arbeta med det jag är intresserad av så kommer jag aldrig bli lycklig. jag kommer aldrig klara av att bilda familj, träna och orka med att leva om jag inte får arbeta med något som jag brinner för.
Helst av allt så skulle jag vilja bli vetrinär, men den dömmen är ju körd just för att jag har blivit dömd till allergiker för hundar. Men det är ngt jag har kunnat acceptera.
Så sjuksköterska inom ambulans eller psykiatrin är något jag på senare tid blivit lockad av.
jag har tänkt att vara bestämd när det kommer till mina föräldrars motstånd till att börja studera. Jag har en dröm och den ska jag uppnå. Om det så måste vara att jag måste leva jävligt snålt för att klara av en bostadsrätt så ska det gå. många andra klarar det. och varför ska inte jag klara av det?

Kom hem från min resa och fick panik. Indien var fantastiskt. Inget ont sagt om landet.
Min plan var att sluta vara en sådan fegis. Jag skulle göra slut på min existens där nere.
Drunknings-olycka skulle tidningarna säga. Men jag fegade ur.
Jag kom hem igen. Jag packade upp allt jag hade packat ner i lådor igen idag.
Jag vågar inte lämna min familj i sorg.
Pratade med min teurapeut om det idag och hon ville lägga in mig, men jag vägrar!På måndag ska jag börja på ett nytt jobb. Jag kan inte bli hospitaliserad. Det går inte.
Jag kanske lämnade henne med en viss oro. Men jag kan inte ta andras känslor på mitt ansvar längre.
Jag orkar inte visa hänsyn till andra människor längre.
Min familj är de som förtjänar hänsynen. De förtjänar inte att jag lägger oro på deras axlar. Därför håller jag tyst.
Sedan jag kom hem har jag legat till sängs.
jag har ingen förmåga att gråta.
Känns enormt tungt nu.