some people
And most of the people just want to see you in pain just for fun.
Its like bull-fighting. im the bull and people loves to se me suffering,,,,
Is that realy leagal?
Jag bor på en öde ö
Det känns som om hur jag än vrider och vänder på situationerna så är jag aldrig nöjd. Hur många människor jag än träffar så blir det bara fel. Jag börja släppa in lite tillit men så fort jag tar in för mkt så brister allt. Svek, besvikelse och summan av talet blir ensam igen. Därför har jag slutat med att ta in människor i mitt liv. Oavsett vad Ylva säger så är det nog så att jag inte klarar av besvikelsen på livet, besvikelsen på mänskligheten, besvikelsen på jordens existens. Övningarna jag fått hjälper mig för stunden, men snart är jag tillbaka på ruta fucking ett igen.
Att tycka synd om sig själv är väl inte rätt metod heller, för då gräver man nog hålet ännu djupare. Jag vet inte hur jag ska förklara rikgtigt. Tillståndet kommer till den nivån att man inte förmår sig att le. Man förmår sej inte att skratta åt saker man vanligtvis skrattar åt. Detta beror på att man har insett att det spelar ingen roll att man skrattar eller ler. Man kommer ändå trilla ner i det svarta hålet förr eller senare.
Jag skriver rapporter till Ylva hur jag mår och hur det går. Men jag känner mig som en hycklare. Vad spelar det för roll om jag skriver att livet är ett straff. vad kan hon göra för att ändra på det. Jag tvivlar till och med på att övningarna jag fått är på rikgitgt. Jag tror att jag är en försökskanin för att ta reda på hur dum en människa faktisktr kan vara.
Elakt av mig att skriva så kanske. Psykiatrin - är det verligen en industri som fungerar? Psykakuten var en förvaringsplats för att människan som bett om hjälp får det över några timmar. Detta är för att rfegeringen har sagt att vi måste ha en fungerande sjukvård. Jag åkte in, förvarades 1 dygn sen fick jag åka hem. man skickade en räkning på 80:- sen har man inte hört av sig och följt upp. Det kallar jag en icke fungerande sjukvård.
Ett verkligt heartbreake hotel är vad psykiatrin är!
Jag kommer ihåg en sesion med Ylva precis efter mitt besök på psykakuten. Hennes ord löd:
-Om människor skulle kunna hantera sin ångest och itne söka akut skulle vi som jobbar med psykiatrin kunna ta mer hand om de som har rikgtigt stroa problem, t ex scizofreni, ätstörningar mm.
Dessa ord har gangt ett tag i mig, Är det inte så att de som ha de riktigt svåra psykiska sjukdommarna en gång var som jag. En tjej/kille som checkade in på heartbreak hotel för att få hjälp.
Träffade Ylva runt 20 gånger och vi tränade och vi övade på jobbiga grejer. Känns lite som att jag gått en jävla valpkurs, och nu har man släppt kopplet och man ska vara redo för att kunna träna själv utan fräken på valpskolan.
Men jag är matten och valpen är min ångest. Valpen i mitt fall har en egen vilja och nu har den bitit sönder varje par skor jag ahr så nu kan jag inte gå ut längre. Jag skäms över att visa upp mig själv för att jag misslyckats få pli på min valp. Jag har inga krafter kvar att få pli på min ångest.
Trodde på allvar att det skulle försvinna
Hur ska jag kunna säga farväl?
Övergrepp, narkotika, svek, förluster mm är de vanligaste man hör i media och liknande.
Men jag då? jag har ju inte varit med om något som ska dra ner mig i djupet. Vad är det som gör att jág hatar mig själv så innerligt att det bara finns tankar om självförgörelse? var när och hur och framför allt varför började svart bläck kriga mot mitt rena blod?
Saknader är något av det jobbigaste i vardagen. Saknad av diciplin, närhet, samtal, ögonkontakt och den rena sanningen gör mig bokstavligen talat galen.
Människorna som visat mig ren sanning och omtanke uppenbarar sig i tankarna varje dag. Jag har sett vingarna på dem. Jag ser skönheten i dem och jag avundas dem så det skaver i mig.
Just nu skulle jag vilja ha någon att ringa för att kunna prata om detta. Ringa en av de få änglarna men det känns förbjudet. Att smutsa ner deras vingar och hjärnor med mina ord vore kriminellt. Rädslan över att skrämma dem är för stor.
Hjälper det ens att prata om det jobbiga. Skiten kommer ju ändå tillbaka. Är det inte lika bra att bara få ett slut på livet. Ingen mening, ingen aning om hur länge jag orkar ha traggtråden runt min hals längre.
Ensamma tårar till ingen nytta.
Tillbaks på ruta ett. Jag har hyllat terapin, men frenetiskt går jag igenom mina övningar som jag nogrannt skrivit ner och alltid bär med mig om ångesten hoppar på mig bakifrån med sin sylvassa tänder. På något sett har texten bleknat och meningen med dem är genomskinlig. Skam, dåligt samvete att jag inte kan ta åt mig proffisionella övningar längre.
Hur ska jag kunna komma vidare utan Ylva? jag vill inte vara beroende av någon. Det gör saker mycket mer komplicerade. Helst av allt så skulle jag vilja åka nnågon stans där jag endast kan vara för mig själv och inte skada någon annan med min närvaro.
På den platsen skulle jag vara borta från alla frästelser. jag skulle kunna svälta min kropp och själ till döds utan att någon behöver se på.
Männiaskor skulle minnas mig som "hon som försvann". Inte hon som tog sitt liv.
Vad ska jag göra med föroreningen i min kropp?
Hur ska jag komma bort från det dåliga samvetet inför Ylva. Hur ska jag kunna lindra sorgen för min familj?
Hur ska jag kunna ta farväl utan att behöva yttra ett "hej då, vi ses i himlen"?
En skugga
Min resa hittills har varit god mot mig och mina känslor har varit kanske frisläppta och behagliga. regnes öser inte bara ner ute utan också i mig. Jag kan inte förklara hur det kom sig att ångesten som jag har haft kopplad och under kontroll i cirka en månad nu slitigt sig och jag har ingen kontroll längre.
Jag tror att det var ensamheten som knöt upp knuten. Nu är det jag som sitter kopplad och ångesten har tagit kontrollen eller okontrollen över mig.
"Du har alltid ett val" Orden som Ylva yttrat så många gånger ekar i mig. Jag har ett val att trots ångesten. Gå ut och dricka av livets bägare i olika doser. Men just nu känns det som att jag befinner mig i livets sahara och inte har livet inom räckhåll.
Gardinerna är fördragna. Flyr in i litteraturens värld när egentligen borde brottas med känslorna. men orken försvann ner i kloakerna tillsammans med regnet.
Min existens för min omgivning är endas på mina lektioner. Jag är fysiskt närvarande på lektionerna men mitt psyke är på andra sidan.
Det är fel att säga att ingen bryr sig, för det är det. men de människorna som bryr sig hafr det inprogrammerat i maskineriet pga att de har titeln "familj". De männiksorna som jag en gång brydde mig om och gjorde mitt yttersta för hör inte ens av sig längre. Inte ett andetag, inte ett ljud. Det enda livstecknat jag får är den gröna gubben som visar sig i mitt msn-fönster.
Ylvas ord ekar i mig. Mer kan du inte göra för dem. Släpp det!
Men saknaden bränner i mig. Lever i lögnen att de har mkt att göra och att de har sina egna liv att tänka på. Samtidigt som de tankarna finns närvarande känner jag närvaron av tankar som, jag glömde mitt trasiga liv för en stund för att ägna tid åt någon ännu trasigare själ. varför är då inte det ömsesidigt?
Vetskapen om mitt sk tillstånd finns. Min själv är blottad och är i lågor. men ingen tar tag i brandsläckaren som kallas vänskap för att släcka min eld. är detta för att folk inte vill bli nersmutsade med min sot?
Min ständiga fråga. Kan man dö av ensamhet? Jag tror det. Och det är nog en död av det mest smärtsamma slaget.
Eller är det så att man måste ta tag i sin egen ensamhet och göra något åt det?
Ibland så tänker jag att jag faktiskt i vissa stunder är en bra indivit. Omtänksamm, snäll och ibland till och med rolig. Men samtidigt så vill jag dela dessa egenskaper. Och få bekräftelse för dem även fast man inte är fysiskt närvarande i ens vardagliga liv.
Jag är en skugga som folk endast ser när deras sol lyser.
Psykakuten
Här kommer ett utdrag från händelsen:
Hårda knackningar bolmar från hallen. Jag vaknar till och påminns av att jag dragit i mig 2 flaskor vin. Jag hade gett upp kampen. Gråten flödade åter igen. Knackningarna slog sönder hjärnskrovet. Knackningarna var ingen hallucination, i allra högsta grad verkliga.
Med tung kropp släpar jag mig ut till hallen. Bankningarna kommer från andra sidan ytterdörren. Vem fan vill mej något så här dags på dygnet. Dyngrak och förstår ingenting. Känslan att jag står i timmar och försöker få upp ytterdörren. Den satans dörren som har fått mig att missa bussen ett flertal gånger. Efter en stund fyllelirkande fick jag upp låset och dörren öppnades utifrån.
Två blå uniformerade män stirrande på mitt söndergråtna ansikte. Paniken, gråten, skakningarna tog mig med sin kalla järnhand. Tankar! Vad fan har jag gjort?! Minnet nådde inte fram. Har jag blivit kriminell utan att veta om det? Varför står två stycken av samhällets änglar i just min hall?
Gråten gör mej stum. Den ena blå ängeln håller i mig för att för hindra kollaps. Bara hulkningar av gråt når fram till mina stämband. Den andra blå uniformen frågar mej hur jag mår. Jag svarar:
- Är inte det uppenbart?
Jag förstår fortfarande inte varför de står i min hall och ställer konstiga frågor. Borde inte dessa två vara ute och leta efter narkomaner, jaga bovar och mördare?
Förklaringen till deras lokalisering i min hall är av orsak till en handling jag inte ens minns. Efter det sista glaset vin hade ett meddelande skrivits till Lina. "Jag finns inte i morgon".
Panik! Vänskap krossad, ångest!
I baksätet på polisbilen klarnar det för mig. Jag är inte på väg till något fängelse eller häkte. Jag är på väg till psyket. Akuten för oss med självmordstankar, och en huggande ångest.
Ostadiga ben, klar i skallen. Från dödslängtan till överlevnad.
Vissna ansikten, blek hy, döda ögon. Det är vad jag bemöts med av sjukvårdarna som nu ska "ta hand om" mig.
Skam, sorg, skuld är vad som klöser mig i strimlor.
Vita väggar, sängarna ser bekanta ut. Jag minns sängarna. Sommarjobbet för ett par år sedan. Slipa, putsa, packa, slipa, putsa, packa. Nu vet jag vart det slitiga sommarjobbet ledde till. Det var sängar till landets psykcenter.
Från lite nedstämd till ett psykfall. Hur gick det till?
Vita väggar, ett bord, 2 stolar, Satan Lucifers egen säng och ett stort kassaskåp där de låst in mina tillhörigheter. Mobil, nycklar, plånbok, bantningspiller, passerkort, mp3 spelaren och boken. Känner mig bestulen.
I helvetets väntrum förvandlas minuterna till timmar. Jag protesterar och sparkar på det stora kassaskåpet som svalt min egendom. Skåpet blänger bara tillbaka med sin orubblighet. Sjukvårdare försöker lugna mig med sina tomma ord. Jag glor och skjuter honom med ilskans pilar från mina ögon. Han flyr med svansen mellan benen ut ur rummet.
Läkaren glider in i det gråtande rummet. Han tänder lampan som sticker ut mina ögon så jag han höra dem studsa som golfbollar på golvet. Ja vänjer mig vid ljuset.
Lugna ord dansar ut ur hans mun. Lugn och brydd blänker i hand ögon. Jag tänker: "Äntligen någon som har livet kvar i själen". Hans ord är vackra men innebörden går inte fram till rätt kammare i min hjärna. Han är vacker.
Blåser i alkoholmätaren för tredje gången. Den visar fortfarande 1,7 promille i blodet. Men ändå så klar i tankarna.
Avdelning 1. Hör skrik från rummet bredvid. Jag får dela rum med en dam som visar sitt stora missnöje med att jag valt att försöka ta mitt liv just den natten hon övernattar här.
Sängarna förföljer mig och jag mår illa av dem. Försöker somna men det är en omöjlighet, trots 2 liter vin och sömntablett. Lägger mig på golvet med den gula filten runt mig. Tankarna snurrar om jag faktiskt har lyckats ta mitt liv eller om jag fortfarande är kvar på jordens skorpa.
Halssmycket med korset runt min hals bränner. Det är ännu ett bevis på att jag hamnat i Satans hus.
Sängarna påminner mig om det friska liv jag en gång levde. Korset runt min hals glöder nu och jag får panik över hettan. Jag har svikit Gud! Finns du ens din jävel? Hur kan du misslyckas så gravt när du skapade mig i så fall?
Vankar av och an i korridoren. Snarkningar, jämranden är vad som hörs i denna kör som leds av fångvaktarna.
Sömnen innfinner sig aldrig till det totala.
Minutrarna är fortfarande timmtals långa. Jag väntar på att få bli utsläppt ur buren. tackar nej till frukosten och funderar över van som kommer hända. kommer jag bli flyttad från förvaringsboxen "avdelning 1" till avdelning noll där de förvarar de olösliga människorna?
Efter många timmars väntan, iaktagelser av människor som lever i sina helt egna världar så kommer det en lång vit rock mot mej och presenterar sig. Jag lägger aldrig namnet på minnet. till vilken nytta?
Frågor som hur mår du? vad hände? vad heter du? hur gammal är du? Så uppenbara frågor så jag vill kräkas över den vita rocken som stirrar på mej. jag frågar:
Varför alla dessa frågor. Allt står ju på ditt papper du har där framför dig.
Min ilska är obefogad, j Jag skärper mig och ber om ursäkt. Han har ju inte gjort något illa mot mig. Min besvikelse på världen går ut över vitrocken. jag hoppas han godtog min ursäkt.
Huvudvärken och baksmällan skär som en flismaskin i bakhuvudet. Jag är glad över smärtan. Det är skönt att känna smärtan någon annan stans än i bröstet för en gångs skull.
Småpratar lite om mitt välbefinnande och min oro över att bli lämnad av min teurapeut. Jag är så otroligt glad över att Ylva inte var den som jobbade natten då jag havererade. skammen hade då varit total. Tack Gud för att du besparade mig den ångesten!
Boarderline kommer på tal. jag stelnar och blir stum.
Man öppnar luckan och jag får kliva ut ur buren. Vandrar länge under molnet av funderingar. Tar mig till sist hem där timmarna rullar enligt regel medan jag står stilla. vad händer nu?
L kommer inte tillbaka
Ständigt så är jag på min vakt då något ska slå mej hårt i bakhuvudet och överraska mig med veckovis gråt som får mina kinder att svida och liggsår av långa vistelser i sängen bakom nerfällda persienner.
Trots att min hemresa är på långt avstånd så kommer den med stora kliv mot mej. Tankarna om hur det kommer bli när jag kommer hem. Kommer mina onda känslor överfalla mig som en hungrg tiger. Kommer känslornas intensitet vridas upp som volymen på en fest där alla blir fullare och fullare och ständigt skruvar upp volymen tills de blir vräkta. Kommer jag kanske bli vräkt från mig egen kropp?
Innan jag rymde min tillvaro lärde jag känna L. Hon blev överfallen av djävulens monster. Hon förgiftades av sina egna tankar så pass att hon blev vingad att förgifta även sin kropp. Jag vet inte om min undsättning var till hjälp. Pratade med L nummer 2 igår via cybervärlden och fick reda på att L inte kommer vara i sthlm när jag kommer hem. Hon kommer inte tillbaka. Med förståelse och sorg skriver jag det här. Jag träffade ett skal som jag såg en själ i. Det kändes skönt att ha henne i närheten, att prata, och att hon visade äkta förståelse i ögongloberna. När jag kommer hem kommer jag inte få se hennes ärlighet. Ledsen. Men mår hon bra av att vara där hon är nu så är det det enda rätta. Men kommer sakna hennes närvaro. Jag hoppas inte hon klandrar mig för min undsättning den dagen giftet sprutades in i henne. Jag hoppas hon ville få sin räddning.
Meddelande till killen hon träffat: Gör du henne illa på något sätt så får du med mej att göra! Uppfattat?!
