hurtsoul

Mörka tankar just nu... hatar mej själv och alla människor på detta klot

Det var länge sedan sist jag skar mig.
Igår återupptog jag det. Jag kan nog jämföra det med att vara en heroinist som inte fått snorta på 3 år.
Lugnet spred sig i kroppen och jag blev lugn. har inte kännt det här lugnet på mkt mkt länge.
Önskar bara att det inte nehövde synas...
Inplanerad undanflykt:
-Jag rev mig på min cyckel...
Alla har väl rivit sig på kedjehjulet någon gång...

Jag har aldrig hört ett pip om att jag på något sätt skulle vara otrevlig eller dryg. Igår var det första gången på mitt 26 åriga liv jag fick höra detta.
En jobbig dag och många dryga kommentarer som varit riktade mot mig (förmodligen omedvetet om man frågar berörd människa) Men enligt mig så finns det ett invadderat hat mot mig i denna personen. Efter ett X antal hintar av spydighet fick jag någ.
Ur mitt svalg bombaderas frasen:

- Om du har något elakt att säga kan du väl lika gärna hålla käften...

Enligt mig var kommentaren befogad och jag behövde döda de små bakterierna runt hennes käft och de bacillerna som hela ständiga tiden kommer ur hennes käft.
Det slog mig med stolthet att jag faktiskt vågat säga det som jag så många gånger velat säga men inte vågat.

Ramaskri utbröt. Direkt kallades man in på möte med chef, coach och häxan själv. och jag då förståss.
Mötet fortskred och det handlade om att jag inte kunde ta konstruktiv kretik som det heter så flott.
Försvarspansaret slets fram av mig och jag tycker själv att min inre försvarsadvokat hjälpte mig alldeles utmärkt.

Mitt svar på att jag inte kan ta konstruktiv kritik:
- Jag kan absolut ta konstruktiv kritik, men jag tar den när det väl är konstruktiv kritik. Inte när någon hoppar på mig med spydigheter och mördande blickar.
De gånger jag aldrig säger något om kretik man får så är folk nöjda. Men när jag väl säger ifrån och inte håller med så exploderar det för mig och jag kallas in på möte för att jag blir aggresiv.
Tro FAN at man blir aggresiv när man ständigt ha en som hökar över en och dreglar med sin missunnsamhet och kontrollbehov!
Inte ens min kärlek håller med mig om detta. Alla är emot att man får explodera och säga ifrån. Man ska tydligen sitta stilla och glo in i skärmen och endast hålla käften.
Att vara bitch är en del av samhället. men tydligen är det endast ok för vissa och inte andra.

Vet inte om jag har fel. Men jag exploderar i verbal aggretion mot folk istället för att snacka skit bakom ryggen på mina kollegor.
Och den handlingen gör folk rädda och stoppas svansen mellan benen och flyr bakom chefens rygg i detta fallet.
Jag tycker själv att konfrontera är mer mänskligt än att gå bakom ryggen på folk.

Har jag fel?

Vet inte hur länge jag kan leva med ensamheten längre

Har som tidigare inlägg stannat hemma från jobbet idag.
Stressen av vetskapen av att man skulle ha en tävling på jobbet för att få människor där att börja jobba får mig att börja kräkas.
Jag kan med kristall ärliga ord säga att jag jobbar i tävlingsfart varje dag.... Och jag gör det för att jag vet att det är vad som förväntas av mig...
Därför gör det mig illamående att se folk som aldrig ens ger 50% vav det de har att ge på jobbet helt plötsligt ska jobba arslet av sig för att det är ett pris som står på spel.
Hyckleri och falskhet...
För att inte låta mig gå under av irritation så bestämde jag mig redan i går kvälll att jag inte ens tänker visa mig och utsätta mig för panitångest pga andras äckliga beteende....

Att arbetsgivaren vill belöna de som gör punktinsatser och inte de som joibbar på tävlingsfart ständigt... det är upp till dem. Men jag vill inte vara en del av denna hycklerihärvan....

Just nu finns det endast en sak som håller mig vid liv. Min lilla rödtott Seymore. Han gör mitt liv till något som inte ligger i centrum. Nu är det mitt ansvar att ta hand om honom oavsett hur jag mår. Är jag nerslagen av självmordstanke, sorg, ilska så får han mig att gå upp för att ta hand om honom. Är jag full av energi så går jag upp för att ta hand om honom.

Livet slutar aldrig att göra mig besviken. jag är otroligt less på männsikans handlingar.
krev igår det här inlägget i min publika blogg:

För ca 1 år sedan fanns jag där för en tjej som hade otroligt jobbigt. Hennes livslust var slut och hon begick en handling som många ryggar för och är rädda för.
Jag fanns där och jag ställde upp. Jag gick ifrån mitt eget jobb och offrade min tid för att vara med henne när helvetets eldar brann kring henne.
Efter det flyttade hon... och jag saknar henne ...
Jag visade min vänskap, jag visade mitt intresse. Jag visade att det som inte många visar. Vänskap.
Nu har det gått ett år.
Jag har inte fått ett enda samtal från henne. Inte ett sms om att hon faktiskt bryr sig om mig....


Jag har nu bestämt mig. Det finns ingen som man kan lita på....
Det bästa är att jag inte ska lita på en jävel igen...

Du föds ensam och dör ensam!!!

oavsett hur dåligt man mår så tror jag inte att medlidande eller att man bryr sig om andra människor försvinner.
Det själviska i människan är en sjukdom och det är en kronisk sjukdom. Men det kommer alltid genomsyra omtanke och brydd för andra människor i denna sjukdom.

Är hemma idag pga människans kroniska sjukdom....
Inte pga av denna historia utan pga människor på mitt jobb.

Skitsnack bakom ryggen, belöning till människor som inte förtjänar belöning. man belönar inte de som faktiskt behöver en belöning.


Jag kan inte leva i denna världen länge till.
Egoism, orättvisa måste elemineras. Annar sär jag inte med i spelet länge till....

Skriver inte så mkt här längre. Det är nog för att jag har försökt sluta klaga över livet så mkt.
Går fortfarande på tunga medeciner. ut och in på psykakuten ...
Finns inte så mkt mer att säga.
har länge funderat på att skriva en bok. men tidjäveln är alldeles för knapp... så vi får se hur det blir med det.