2 uppdrag.. varför tog de mej?
Har idag fått 2 st specialuppdrag på jobbet. Hjälpa till på ett event och testköra en bloggmobil.
Men tanke på att jag har social fobi så är eventet inte riktigt de jag skulle vara den bästa kvinnan för.
Plus att jag är nog den mest oteckniska i världen. Då är det jag som väljs ut som testkörare för en ny bloggmobil.
Som grädde på moset är jag en sån där människa som inte kan säga nej heller...
Eventet kommer bli nervöst eftersom det endast kommer vara jag och Lina där som ska aggera "säljsupport"och vare
"the smart -ases som ska lära säljarna saker. Som de egentligen redan vet att de kan göra, fast inte orkar göra det själva.
Testa mobilen är i full gång, men jag fattar fan inte hur jag ska kunna gå in och ändra blogg adress och desig.
Bra där hörrni!
Hur fan ska jag klara att göra dessa två grejer utan att kvävas av ångest och otillräcklighet? Jag kommer ge mina närmaste 2 chefer en besvikelse utom dess nåde + att de faktist kommer att överväga om jag ska få sparken eller om det får räcka med att jag inte får löneförhandla nästa år.
Nu är ni nöjda va?! Utnyttja henne som faktist har skitsvårt att säga nej!
På sätt och vis känner jag så som jag skriver härovan. Men samtidigt finns det en viss stolthet att de faktist litar på mej.
Men mest känns det som ett stort misslyckande innan jag ens har åstakommit missären på företaget.
Finns det nån hemsida eller telefonnummer man kan leja en mördare åt sej själv? Skulle behöva det nu.
Vågar inte själv.
Att ta livet av sej skulle nog vara det mest själviska man kan göra. Att lämna sin familj med ovetskapen om att de faktist gjort allting rätt i min uppfostran. Att de är de mest underbara skapelserna på jordens yta.
All lämna dem med att inte veta varför. Det skulle vara de värsta totyrredskapet som man någonsin kan använda på någon människa.
Då är det lättare att leja en mördare åt sej själv så de slipper att veta att jag faktiskt ville dö. Men valde den enklare vägen för deras skull.
Önskar jag kunde blotta dessa tankar för någon. Framför allt psykologen. Men vågar inte. Är rädd för fördommarna.
Skulle vilja lämna texten till henne så hon får läsa det och sen skulle allt vara bra.
Vi skulle aldrig behöva pratat om det mer. Men det går ju inte.
Va fan är det för Gud som skapat livet och gjort det så jävligt att man inte ens orkar att leva det?
Jag tror att Gud och Djävulen fick varsin lerklump som de skulle skapa världen av. Jag hade oturen att bli skapad av jävulen och dess brinnande fingrar, medan min familj faktist hade välsignelsen att faktist få tillhöra Guds hand.
Men tanke på att jag har social fobi så är eventet inte riktigt de jag skulle vara den bästa kvinnan för.
Plus att jag är nog den mest oteckniska i världen. Då är det jag som väljs ut som testkörare för en ny bloggmobil.
Som grädde på moset är jag en sån där människa som inte kan säga nej heller...
Eventet kommer bli nervöst eftersom det endast kommer vara jag och Lina där som ska aggera "säljsupport"och vare
"the smart -ases som ska lära säljarna saker. Som de egentligen redan vet att de kan göra, fast inte orkar göra det själva.
Testa mobilen är i full gång, men jag fattar fan inte hur jag ska kunna gå in och ändra blogg adress och desig.
Bra där hörrni!
Hur fan ska jag klara att göra dessa två grejer utan att kvävas av ångest och otillräcklighet? Jag kommer ge mina närmaste 2 chefer en besvikelse utom dess nåde + att de faktist kommer att överväga om jag ska få sparken eller om det får räcka med att jag inte får löneförhandla nästa år.
Nu är ni nöjda va?! Utnyttja henne som faktist har skitsvårt att säga nej!
På sätt och vis känner jag så som jag skriver härovan. Men samtidigt finns det en viss stolthet att de faktist litar på mej.
Men mest känns det som ett stort misslyckande innan jag ens har åstakommit missären på företaget.
Finns det nån hemsida eller telefonnummer man kan leja en mördare åt sej själv? Skulle behöva det nu.
Vågar inte själv.
Att ta livet av sej skulle nog vara det mest själviska man kan göra. Att lämna sin familj med ovetskapen om att de faktist gjort allting rätt i min uppfostran. Att de är de mest underbara skapelserna på jordens yta.
All lämna dem med att inte veta varför. Det skulle vara de värsta totyrredskapet som man någonsin kan använda på någon människa.
Då är det lättare att leja en mördare åt sej själv så de slipper att veta att jag faktiskt ville dö. Men valde den enklare vägen för deras skull.
Önskar jag kunde blotta dessa tankar för någon. Framför allt psykologen. Men vågar inte. Är rädd för fördommarna.
Skulle vilja lämna texten till henne så hon får läsa det och sen skulle allt vara bra.
Vi skulle aldrig behöva pratat om det mer. Men det går ju inte.
Va fan är det för Gud som skapat livet och gjort det så jävligt att man inte ens orkar att leva det?
Jag tror att Gud och Djävulen fick varsin lerklump som de skulle skapa världen av. Jag hade oturen att bli skapad av jävulen och dess brinnande fingrar, medan min familj faktist hade välsignelsen att faktist få tillhöra Guds hand.
vad ska man säga?
Besök hos psykologen idag. Skulle ha antecknat situationer som får mig att må dåligt. och skriva ner de "Negativa automatiska tankar" Så många gånger jag försökt att skriva ner dem, men allt flyter ihop till en gröt i mitt huvud och jag vet inte vad jag vill skriva. Jag får hemläxor varje vecka som innebär att jag ska skriva ner tankar och situatoner som får mej känna ångest.
Ska jag göra en sån grej vill jag lämna in en fullständigt ifylld blankett... Men när jag inte vet vad jag ska skriva så skiter jag i det...
Jag vill göra det perfekt... annars kan de bara vara!
Men tvärt om tyckte psykologen.
-I det här rummet behöver inget vara perfekt...
Svår sits för en perfeltionist!
Kommer till jobbet och utstrålar en negativ aura som syns på kilometers avstånd. jag hoppas bara att alla sitter kvar på sina platser och struntar i mej. jag vill att de behandlar mej som luft. För att slippa yppa mina negationer eller dra en lögn för att folk ska låta mej vara ifred.
Den osminkade sanningen är att jag vill att folk ska bry sig, men rädslan för att börja gråta bland folk har övertaget om mej. Bloggen är osynlig, inte en männiksa läser den. men vill jag blotta de här? Jag tror det, eftersom jag bloggar om det och folk kan gå in och läsa. men ändå så är det nog ett test på hur mkt folk egentligen bryr sej. Samtidigt så kan ju inte folk bry sej om de inte vet om att smärtan finns.
Livet blev så komplicerat. Vad är det som gör att jag fick bära detta tunga känslook?
Samtidigt när jag sitter hos psykologen så finns det så mkt jag vill säga, men jag kan inte få fram det. Jag vågar inte.
men va fan är jag så förbannat rädd för?
Ska jag göra en sån grej vill jag lämna in en fullständigt ifylld blankett... Men när jag inte vet vad jag ska skriva så skiter jag i det...
Jag vill göra det perfekt... annars kan de bara vara!
Men tvärt om tyckte psykologen.
-I det här rummet behöver inget vara perfekt...
Svår sits för en perfeltionist!
Kommer till jobbet och utstrålar en negativ aura som syns på kilometers avstånd. jag hoppas bara att alla sitter kvar på sina platser och struntar i mej. jag vill att de behandlar mej som luft. För att slippa yppa mina negationer eller dra en lögn för att folk ska låta mej vara ifred.
Den osminkade sanningen är att jag vill att folk ska bry sig, men rädslan för att börja gråta bland folk har övertaget om mej. Bloggen är osynlig, inte en männiksa läser den. men vill jag blotta de här? Jag tror det, eftersom jag bloggar om det och folk kan gå in och läsa. men ändå så är det nog ett test på hur mkt folk egentligen bryr sej. Samtidigt så kan ju inte folk bry sej om de inte vet om att smärtan finns.
Livet blev så komplicerat. Vad är det som gör att jag fick bära detta tunga känslook?
Samtidigt när jag sitter hos psykologen så finns det så mkt jag vill säga, men jag kan inte få fram det. Jag vågar inte.
men va fan är jag så förbannat rädd för?
Dagarna går ...
Dagarna går långsamt, men samtidigt som jag känner den långsamma snigelpromenaden genom dagarna så känner jag också att mitt livs timglas snabbare och snabbare rinner ut.
Allt oftare frågar jag mej va fan jag ska bli när jag bli stor. Kommer jag orka vänta tills jag bli stor. Eller kommer mitt hjärta förblöda tills dess då jag har bestämt mej vad jag vill bli?
Har alltid drömt om att skriva en bok. Men förbannat för gäves. man skriver 3 sidor och automatiskt så aktiveras prestationsångesten och till förljd av aktiveringen river jag sönder och samman mina välskrivna blad och lovar mej själv att aldrig ens röra vid tanken att börja på en bok någonsin.
Ibland kan jag tänka att det vore skönt att kunna ha någon sorts talang som skulle hjälpa en att glömma och bearbeta. Måla, skriva musik, eller nåt i den stilen. Men va händer med oss som faktist är helt talanglösa? Va fan ska vi göra? Ska vi bara bli lämnade där bakom och bli lämnade åt vårt öde? Vi blir den lilla slatten som blev över? åter till den grundliga frågan- Vad har vi för funktion.
Psykologen frågade mej. Vad är viktigast i ditt liv?
Jag svarade. Jobbet. Va fan e de för svar? jag vet ju att jobbet är endast ett fragment man använder för att dämpa effekten på alla tankar som flyger. Förstås också för att kunna betala räkningarna, prenumerationer, försäkringar, biobesök, osv...
De fattar till och med jag.
För mej är jobbet som valium.
Men vad är det för liv? Ska det inte finnas någon mer mening? Är det meningen att man går upp, sminkar sej, kanske äter frukost, åker bussen, kommer till jobbet, går hem från jobbet, går och lägger sej?
Tragiskt nog så skulle jag vilja veta datumet då det är dags för mej att somna in. Då skulle man nog prioritera och göra sin tid mer värdig. Jag skulle nog till och med hitta motivation till att leva.
Om det nu kommer att vara någon som läser det här kommer ni förmodigen tänka:
- Men Gud människa. Om du är så trött på livet. Gör något åt det då?
Men att vara helt oförmögen att göra det till en bättre situation eller spilla sitt eget liv är en omöjlig sits. Jag vet inte vad jag ska göra för att må bättre.
Och att ta livet av mej skulle innebära att jag skulle förstöra livet för 4 st andra individer som ingår i min familj. Mer själviskt aggerande finns nog inte. jag vill inte bli ihågkommen som "hon som tog livet av sej"
Jag vill leva... men hur ska jag hitta tillbaka till vägen som leder till livet?
Allt oftare frågar jag mej va fan jag ska bli när jag bli stor. Kommer jag orka vänta tills jag bli stor. Eller kommer mitt hjärta förblöda tills dess då jag har bestämt mej vad jag vill bli?
Har alltid drömt om att skriva en bok. Men förbannat för gäves. man skriver 3 sidor och automatiskt så aktiveras prestationsångesten och till förljd av aktiveringen river jag sönder och samman mina välskrivna blad och lovar mej själv att aldrig ens röra vid tanken att börja på en bok någonsin.
Ibland kan jag tänka att det vore skönt att kunna ha någon sorts talang som skulle hjälpa en att glömma och bearbeta. Måla, skriva musik, eller nåt i den stilen. Men va händer med oss som faktist är helt talanglösa? Va fan ska vi göra? Ska vi bara bli lämnade där bakom och bli lämnade åt vårt öde? Vi blir den lilla slatten som blev över? åter till den grundliga frågan- Vad har vi för funktion.
Psykologen frågade mej. Vad är viktigast i ditt liv?
Jag svarade. Jobbet. Va fan e de för svar? jag vet ju att jobbet är endast ett fragment man använder för att dämpa effekten på alla tankar som flyger. Förstås också för att kunna betala räkningarna, prenumerationer, försäkringar, biobesök, osv...
De fattar till och med jag.
För mej är jobbet som valium.
Men vad är det för liv? Ska det inte finnas någon mer mening? Är det meningen att man går upp, sminkar sej, kanske äter frukost, åker bussen, kommer till jobbet, går hem från jobbet, går och lägger sej?
Tragiskt nog så skulle jag vilja veta datumet då det är dags för mej att somna in. Då skulle man nog prioritera och göra sin tid mer värdig. Jag skulle nog till och med hitta motivation till att leva.
Om det nu kommer att vara någon som läser det här kommer ni förmodigen tänka:
- Men Gud människa. Om du är så trött på livet. Gör något åt det då?
Men att vara helt oförmögen att göra det till en bättre situation eller spilla sitt eget liv är en omöjlig sits. Jag vet inte vad jag ska göra för att må bättre.
Och att ta livet av mej skulle innebära att jag skulle förstöra livet för 4 st andra individer som ingår i min familj. Mer själviskt aggerande finns nog inte. jag vill inte bli ihågkommen som "hon som tog livet av sej"
Jag vill leva... men hur ska jag hitta tillbaka till vägen som leder till livet?
Slutet på ytligheterna
Det är konstigt att jag inte kan stå för min smärta och sjukdom. Eller det kanske inte är så konstigt. Förvirrande och irriterande.
Kan man ens kalla det sjukdom. Jag kanske är en sjukdom. Eller jag vet inte...
Skapade en blogg där jag inte tänker gå ut med vem jag är.
varför? Jo, för att kunna skriva om de djupaste och skitigaste tankarna.
Andra blogga bli så förbannat ytliga, äckliga med andra ord.
Inte för att jag tror att någon kommer att läsa den här. Ingen läser ju det ytlliga. varför skulle man då vilja gå in och läsa någon på djupet om de inte ens vill röra vid det ytliga?
Världen är ett stort virus som gör mej isolerad i mej själv och mina tankar vill knacka sig ut till andra. men jag kan inte sätta ord på känslan och tankarna. på papper får jag ner skiten men ska jag berätta för nån kommer de fan bara lögner.
Bloggandet hjälper kanske en del till att dämpa de största lågorna i mitt bröst...
Varför finns man? Varför måste man finnas? Är det något man ska åstakomma eller va fan ska man göra? jag tror att vi människor är som bakterier. Jag tror att det finns en större värld som regerar, och vi är som kackelackor för dem. Försöksdjur i något sorts forskningsprojekt som går ut på att hålla oss människor levande så länge som möjligt under de mest horribla omständigheter.
Eller är det kanske så att man har en sjukdom där effekterna är. Tryck över bröstet, isolering, självmordstankar, skadegörelse av hud av olika slag, en känsla av kämparglöd i hopplöshet, känsla av att man lever för alla andra utan att ens ha ett uns egoism i kroppen, Rädsla av att mina tankar ska synas utanpå, rädslan av att det jag gör mot mej själv för att lindra smärtan faktist ska synas. Att lögnerna en dag ska ta slut. RÄDSLA!
Varför går jag hos en psykolog som jag inte ens kan säga eller vågar säga hela sanningen åt.
Hur kommer jag kunna välja vad jag ska jobba med om jag aldrig blir fri från det här?
Kommer jag våga visa den här texten för någon?
Kan man ens kalla det sjukdom. Jag kanske är en sjukdom. Eller jag vet inte...
Skapade en blogg där jag inte tänker gå ut med vem jag är.
varför? Jo, för att kunna skriva om de djupaste och skitigaste tankarna.
Andra blogga bli så förbannat ytliga, äckliga med andra ord.
Inte för att jag tror att någon kommer att läsa den här. Ingen läser ju det ytlliga. varför skulle man då vilja gå in och läsa någon på djupet om de inte ens vill röra vid det ytliga?
Världen är ett stort virus som gör mej isolerad i mej själv och mina tankar vill knacka sig ut till andra. men jag kan inte sätta ord på känslan och tankarna. på papper får jag ner skiten men ska jag berätta för nån kommer de fan bara lögner.
Bloggandet hjälper kanske en del till att dämpa de största lågorna i mitt bröst...
Varför finns man? Varför måste man finnas? Är det något man ska åstakomma eller va fan ska man göra? jag tror att vi människor är som bakterier. Jag tror att det finns en större värld som regerar, och vi är som kackelackor för dem. Försöksdjur i något sorts forskningsprojekt som går ut på att hålla oss människor levande så länge som möjligt under de mest horribla omständigheter.
Eller är det kanske så att man har en sjukdom där effekterna är. Tryck över bröstet, isolering, självmordstankar, skadegörelse av hud av olika slag, en känsla av kämparglöd i hopplöshet, känsla av att man lever för alla andra utan att ens ha ett uns egoism i kroppen, Rädsla av att mina tankar ska synas utanpå, rädslan av att det jag gör mot mej själv för att lindra smärtan faktist ska synas. Att lögnerna en dag ska ta slut. RÄDSLA!
Varför går jag hos en psykolog som jag inte ens kan säga eller vågar säga hela sanningen åt.
Hur kommer jag kunna välja vad jag ska jobba med om jag aldrig blir fri från det här?
Kommer jag våga visa den här texten för någon?
