Sjukdomen fräter på familjen
Hade jag behövt spendera kvällen ensam igår hade det nog slutat med ambulans och fler skärsår.
Min ängel kom över.
Vi låg länge i sängen och grät tillsammans. Jag inser att äcklet inom mig försöker eliminera mina livlinor.
Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv att förlora A. Han fräter långsamt och blir mer och mer oroad över mig. jag är så rädd att han en dag kommer lämna mig.
Familjen fräter också. De finns på geografisk distans vilket är skönt. De slipper att se det värsta. De slipper se mig lida.
Jag inser att jag är älskad. På samma gång som jag är livrädd att förlora min familj och min ängel A så vill jag samtidigt bara stänga dörren till dessa relationer så jag inte skadar dem mer än vad jag redan gjort.
A säger att det inte är "jag" som förstör. Utan det är "det" jag har inom mig som gör det svårt.
Det är bortom hans kontroll, och det är ännu mer bortom min kontroll att tygla det här.
jag är rädd att de behöver lägga in mig. Jag är rädd att de tar ifrån mig matkontrollen att utesluta mat i mitt liv.
Jag ärrädd att bli inspärrad på en isnsturition där jag inte kan kontrollera att hålla ångesten borta.
Men det som skrämmer mig mest är att bli lämnad ensam.
Dubbelseende i namnet av att inte vilja dö men ändå slippa leva.
Bortom all kontroll just nu. Bortom vad jag mer kan göra för att må bättre.
De säger:
-Rör på dig!
Det slutar med att jag tränar mig sönder och samman.
De säger:
-Ät!
Det slutar med att jag äter men kräks efteråt.
De säger:
-Acceptera sömnmedecin!
Jag kan inte ta det då jag vet att jag kommer ta allihopa samtidigt.
De säger:
-Acceptera sjukdommen.
Hur fan ska man kunna acceptera att må så här dåligt. med andra ord säger de. Vi har ingen lösning. Lev i alla fall.
Mina tolkningar må vara överdrivna. Men allt handlar om svart eller vitt. Allt eller inget.
Jag är på väg emot väggen som kan ta min kära familj och A ifrån mig.
Inte minst Elisabeth som är min teurapeut är jag rädd att förlora. Hennes hand om min hälsa är inte ljutet i sten. jag inser att jag har tur att fått möta henne. men hur kan jag lita på att hon håller om min hälsa i hennes hand. terapi varar inte för evigt. därför ångrar jag att jag ens bett om den från första början.
Jag vill inte ha klippkort på psyket. Jag vill inte det!
Min ängel kom över.
Vi låg länge i sängen och grät tillsammans. Jag inser att äcklet inom mig försöker eliminera mina livlinor.
Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv att förlora A. Han fräter långsamt och blir mer och mer oroad över mig. jag är så rädd att han en dag kommer lämna mig.
Familjen fräter också. De finns på geografisk distans vilket är skönt. De slipper att se det värsta. De slipper se mig lida.
Jag inser att jag är älskad. På samma gång som jag är livrädd att förlora min familj och min ängel A så vill jag samtidigt bara stänga dörren till dessa relationer så jag inte skadar dem mer än vad jag redan gjort.
A säger att det inte är "jag" som förstör. Utan det är "det" jag har inom mig som gör det svårt.
Det är bortom hans kontroll, och det är ännu mer bortom min kontroll att tygla det här.
jag är rädd att de behöver lägga in mig. Jag är rädd att de tar ifrån mig matkontrollen att utesluta mat i mitt liv.
Jag ärrädd att bli inspärrad på en isnsturition där jag inte kan kontrollera att hålla ångesten borta.
Men det som skrämmer mig mest är att bli lämnad ensam.
Dubbelseende i namnet av att inte vilja dö men ändå slippa leva.
Bortom all kontroll just nu. Bortom vad jag mer kan göra för att må bättre.
De säger:
-Rör på dig!
Det slutar med att jag tränar mig sönder och samman.
De säger:
-Ät!
Det slutar med att jag äter men kräks efteråt.
De säger:
-Acceptera sömnmedecin!
Jag kan inte ta det då jag vet att jag kommer ta allihopa samtidigt.
De säger:
-Acceptera sjukdommen.
Hur fan ska man kunna acceptera att må så här dåligt. med andra ord säger de. Vi har ingen lösning. Lev i alla fall.
Mina tolkningar må vara överdrivna. Men allt handlar om svart eller vitt. Allt eller inget.
Jag är på väg emot väggen som kan ta min kära familj och A ifrån mig.
Inte minst Elisabeth som är min teurapeut är jag rädd att förlora. Hennes hand om min hälsa är inte ljutet i sten. jag inser att jag har tur att fått möta henne. men hur kan jag lita på att hon håller om min hälsa i hennes hand. terapi varar inte för evigt. därför ångrar jag att jag ens bett om den från första början.
Jag vill inte ha klippkort på psyket. Jag vill inte det!
Kommentarer
Trackback
