hurtsoul

Min teurapeut sa till mig här om dagen.
-Du vet ju att när du ramlar ner i ditt svarta hål så kommer det bli bättre och kunna ta dig upp till ljusare tider.
Du kommer halka ner förr eller senare, men jag är här för att ge dig verktygen att kunna acceptera att sitta nere i mörkrets hål en stund.

Svaret jag hade till henne blev bara
- Jo

Men svaret i mitt huvud blev:
- Jag vill inte ha nått jävla hål att ramla ner i. Jag kan acceptera att livet består av små gropar av ångest men inte stora svarta brunnar. Periodvis mår jag bra. Men det är inte de jag kommer ihåg, det är inte de som jag länktar till.
jag längtar tills jag får en spade och en hög med jord så jag kan göra den svarta brunnen en aning grundare.
Jag är rädd att glömma bort hur man gör när man simmar i den svarta brunnen, eller förlamas helt i själen då jag inte kan ta mina simtag som håller mig över ytan. Glöms simtagen bort eller förlamningen slår till så är jag körd.
Då kommer jag i ren panik plocka fram mina gömda flaskor med högsta alkoholhalten, jag kommer rada upp alla tabletter jag kan hitta, och kanske springa allt vad jag kan till apoteket och köpa alla piller jag ser.
Sen ska jag bädda in mig i min yllefilt och suggsesivt svälja tablett efter tablett som om de vore tictacs.

Jag vill ha en spade, en hög med jord som gör att jag kan skyffla igen de djupaste i min ångest brunn.
Förstår du inte det!? annars är det du som kommer få fatta spaden och gräva min grav.