hurtsoul

Jag har precis allt. Gifta föräldrar, syster, pojkvän, katt, lägenhet, gymkort, jobb, intressen.
Men ändå så finns det ingen glädje.
Jag har i hela mitt liv väntar på att livet ska börja.
Den första juli blev jag sjukskriven för en hemsk huvudvärk. Jag jobbade som en idiot kan jag se nu på distans. Varje gång jag åker med tunnelbanan förbi mitt arbete så får jag en klump i magen. Klumpen som är ett långt nystan av prestationsångest, osäkerhet om jag gör tillräckligt, rädsla för att möta någon som känner igen mig.
Jag är isolerad. Inte för att någon har tvingat mig. Eller det är ju en lögn. Min ångest har isolerat mig i min värld  av ensamhet.
Frågorna jag bär på kan nog inte bli besvarade är jag rädd för.

Det har hänt mycket sedan jag skrev sist. Jag har fått en ny kontaktperon hos psykiatrin.
Ylva som följt mig och försökt att hjälpa mig att bli fri från den här rävsaxen av ångest och ledsenhet är borta för läng sedan. Jag tänker mycket på henne. Jag undrar om hon någonsin tänker på mig.
jag har kvar hennes nummer i min mobil. Jag vet precis varför. jag vill att hon ska veta när jag bestämmer mig för att ta mitt liv. Eller om jag bestämmer mig.
Jag har fått en ny kontakt person hos psykiatrin. Elisabeth. En ny Ylva. Jag börjar tycka om henne på samma sätt som jag tycker om Ylva. Hon har samma brydd i ögonen och jag tror att hon faktiskt brys sig.
På våra möten känns det som om jag babblar tomma ord. Jag hoppas verkligen att hon fiskar upp något av det jag säger och kan hjälpa mig.
Vårt senaste möte berättade jag om tabletterna jag förvarat sedan en tid. Jag kallar dem min biljett till frihet.
Skulle jag gå iväg och köpa mig en flaska sprit och svälja dem skulle det leda till en säker död.
Hennes svar till detta var att om vi ska komma någon var ti min terapi så behöver jag göra mig av med biljetten. Jag kommer inte bli bättre om jag inte ger mig in i terapin till 100%. Jag förstår precis vad hon menar.
Om jag ska ha en plan B så betyder det att jag inte har hela min själ i att bli friskare. Jag skriver friskare då jag inte tror att  jag faktisk kan komma ifrån det den här svarta tunneln helt. Men jag kanske kan komma så långt att jag kan se tunnelöppningen och dess ljus.

Jag har börjat se saker. Dag som natt så kan jag se skepnader som gestaltar sig i ögonvrån för 2 sekunder.
Jag ser min katt överallt när jag inte är hemma hos honom. Jag är mest rädd för skepnaden då den stirrar på mig när jag sover. Jag vet inte hur länge den faktiskt står och stirrar. Men när jag vaknar så försvinner den. jag hinner bara se den i ett par sekunder, sen försvinner den efter min blinkning.
Jag vet inte om jag håller på att bli galen eller om jag faktiskt kan se spöken.
Är detta spöken eller hallucinerar jag?

jag har intenskurit eller kräkts självmant på länge. Men varje dag är en kamp emot kniven. varje dag håller jag den i handen och är redo för att undkomma ledsenheten för ett par sekunder. Jag undviker att gå på toaletten när jag är ensam hemma. Jag vet att jag kommer att kräkas när ingen hör. Så länge någon är hemma så hör det. men när ingen är hemma så är det fritt fram att tömma magen på allt det onda.

vem fan skapade det här livet.?!  är det meningen att man ska må så här dåligt och till följd inbilla sig att det är så här det ska kännas när man mår bra.
Jag är rädd för att inte kunna bli bra. jag är rädd varje gång jag går till Elisabeth att inte kunna får fram rätt ord om hur jag känner. Jag är hela tiden skräckslagen att komma henne lika nära som Ylva och sedan bli lämnad igen.
Åter igen är jag i situationen när psykiatrin håller i mitt liv. Släpper de taget så faller jag till avgrunden och behöver avsluta mitt liv den onaturliga vägen för att jag inte orkar.

Det enda jag kan tänka på när jag har tankar på självmord är:
Vem ska ta hand om min katt och älska honom lika mycket som jag gör?