hurtsoul

Sömnlös i så många nätter nu.
Var hos Ylva idag (psykologen). Hon tog upp att vi inte har så många kvar att ses. Paniken växte i mej. I hennes händer ligger mitt välmående. Jag klarar inte det här själv.
Paniken växer. Jag vet ju inte säkert vad det är som gör att det gör så ont inom mej. Hennes förmåga att verbalt förklara för mej hur man ska tänka. Hon är den som låter mina funderingar ta andra vägar. Hon har en förmåga att genomborra med med sina ögon.
Hon är elev. Men hur kan man bli så fäst vid en person som man inte ens känner. Jag vet ju knappt vad hon heter i efternamn. Hon är elev, men för mej är hon en ängel som kan ge mej tröst. En osynlig klapp på axel. hon är mitt sunda förnuft.
Skickade ett sms förut. panikslagen, söndergråten, rädd och mkt ledsen:

SMS: Hej Ylva. Jag vill absolut inte störa dej. men jag känner att jag fått panik över att vi endast har några gånger kvar att ses. Just nu känns det som att mitt välmående ligger i dina händer och jag är rädd för att min prestationsångest kommer ta över. Jag vill bara att du ska vfeta att jag inte är redo att släppa taget, Mvh L

Vad kommer hända om vi inte kan reda ut det till fullo? Kommer hon överge mej?
Just nu känns det som att jag blivit övergiven. Den mest ensamma i denna värld.
utanför fönstret fortsätter världen precis som vanligt. ingen med förståelse för det jag känner inom mej. En tickande bomb som snart är på väg att explodera. Kommer jag att överleva`?
varje jag ställer jag mej denna fråga.
Från att ha haft en jättefin helg men många skratt, härligt umgänge, och ett stort självförtroende till att någon sköt mej i bröstet med en kanonkula.
Någon stans kännde jag att detta skulle komma. Som straff för att jag för en enda gång skull jag har kunna skrattat på riktigt.
Är så rädd att inte få hjälp. Att ge upp livet har inte varit en utväg. Men nu finns den tanken var evigaste dag.
varje dag berhöver jag kliva upp och ta beslutet att jag ska överleva. Ensam.
Jag är så trött på att inte veta vad jag är ledsen över. Jag är så trött på att behöva en människa som hjälper mej.
Jag är trött på att inte kunna vara självständig, rakryggad och stolt.
Lina finns där, Johan finns där men varför kan inte det räcka?
Just nu vill jag bara skära  mina handleder. Dricka en flaska sprit och svälja mina tabeletter. Men jag kan inte.
Känner för stort ansvar för min familj.
Att förstöra livet för någon jag älskar är något jag inte kan låta hända. Jag står ut smärtan för dem.
Men hur länge klarar jag det?

Ångesten får mej att försumma mej själv. Förtäring av mat och vatten existerar inte i dessa dagar. Endast ett täcke bestående av onda tankar, som jag försöker dränka med hårt jobb, musik i öronen.
Ensamhetens väta kryper innanför mitt skinn. Kan inte gråta framför någon, kan inte öppna mej för någon. Ylva och Linda vet. Men ingen annan. Jag har kunnat berätta, men varför släpper inte klorna i bröstet då?

Borde jag lämna dessa anteckningar till Ylva? Vad kommer hon tycka? Vad kommer hon tänka? Kommer jag skrämma iväg henne helt. Kommer hon förstå det jag inte förstår. Vart skiten kommer ifrån. Det onda i mitt bröst.
Jag får inte gråta.
Jag ställer mej frågan. är det ok att gråta framför andra? Skrämmer jag människor krig mej då. Eller är det som Ylva säger... Du får aldrig reda på det om du inte provar.
Jag vill inte stänga in mej på toaletten när gråten kommer. Jag vill kunna visa. Skapar det obehag? Kommer jag orka?
Kommer min ångest över att gråta inför andra sprängas i bitar?