hurtsoul

Helgen har varit det största helvetet i mitt liv. Kan inte förklara vad det var som utlöste detta helvetes helvete.
vaknade på lördags morgon. Skulle iväg och jobba. Inte en enda sena, muskel eller cell ville leva längre.
Gick till terapeuten idag i alla fall.
kan inte riktigt rå på det. Men har en känsla av att hon faktist bryr sej på riktigt.
Känner mig varje gång som en lite skolflicka med en extra lärare. hennes frågor får mej att tänka i andra banor.
En fråga som varför? kan göra att ens tankebanor gör en tvorvändning och tankarna försöker att hitta en annan väg, ett annat svar på mina egna frågor.
Hon har en förmåga att genomborra mej totalt. Hennes förmåga att se mej i ögonen gör att hon lockar ur mej sanningen som jag aldrig ens kännt smaken av på mina läppar.
Att prata om den känsliga frågan hur mkt jag faktist väger. Hon ställde frågan till mej. jag talade sanning. Fruktansvärd känsla. Men hennes respons blev en oväntad respons:  Förståelse, jag bryr mej faktist inte alls om hur mkt du väger, Det är ju faktist bara en siffra.
Rent ointresse av vad jag faktist väger. hennes intresse ligger i hur jag faktist mår och hur jag uppfattar mej själv.
Började gråta på mötet med henne idag. Kände att livet inte är värt att leva längre. Det som fick mej att gå ur sängen, duscha, klä mej, smeta på mascara. Det var faktiskt mötet med Ylva (terapeuten). Önksar jag kunde ha henne som vän.
kan inte rå för det, har en förmåga att se upp till kvinnor  kvinnor som faktist har ett självförtoende och har kommit någon vart med sitt liv.
 jag  en känsla av att jag vill vara lika framgångsrik som dessa kvinnor.
jag har 3 kvinnor idag som jag ser upp till enormt mkt.

Ylva min terapeut för hennes förståelse
Carola för hennes öppenhet och hon tror på något och hon står för det
Elisabeth min gamla körledare- för hennes mjukhet 

 I mina ögon felfria och underbara.