hurtsoul

Hårda knackningar bolmar från hallen. Jag vaknar till och påminns av att jag dragit i mig 2 flaskor vin. Jag hade gett upp kampen. Gråten flödade åter igen. Knackningarna slog sönder hjärnskrovet. Knackningarna var ingen hallucination, i allra högsta grad verkliga.

Med tung kropp släpar jag mig ut till hallen. Bankningarna kommer från andra sidan ytterdörren. Vem fan vill mej något så här dags på dygnet. Dyngrak och förstår ingenting. Känslan att jag står i timmar och försöker få upp ytterdörren. Den satans dörren som har fått mig att missa bussen ett flertal gånger. Efter en stund fyllelirkande fick jag upp låset och dörren öppnades utifrån.

Två blå uniformerade män stirrande på mitt söndergråtna ansikte. Paniken, gråten, skakningarna tog mig med sin kalla järnhand. Tankar! Vad fan har jag gjort?! Minnet nådde inte fram. Har jag blivit kriminell utan att veta om det? Varför står två stycken av samhällets änglar i just min hall?

Gråten gör mej stum. Den ena blå ängeln håller i mig för att för hindra kollaps. Bara hulkningar av gråt når fram till mina stämband. Den andra blå uniformen frågar mej hur jag mår. Jag svarar:

- Är inte det uppenbart?

Jag förstår fortfarande inte varför de står i min hall och ställer konstiga frågor. Borde inte dessa två vara ute och leta efter narkomaner, jaga bovar och mördare?

Förklaringen till deras lokalisering i min hall är av orsak till en handling jag inte ens minns. Efter det sista glaset vin hade ett meddelande skrivits till Lina. "Jag finns inte i morgon".

Panik! Vänskap krossad, ångest!

I baksätet på polisbilen klarnar det för mig. Jag är inte på väg till något fängelse eller häkte. Jag är på väg till psyket. Akuten för oss med självmordstankar, och en huggande ångest.

Ostadiga ben, klar i skallen. Från dödslängtan till överlevnad.

Vissna ansikten, blek hy, döda ögon. Det är vad jag bemöts med av sjukvårdarna som nu ska "ta hand om" mig.

Skam, sorg, skuld är vad som klöser mig i strimlor.

Vita väggar, sängarna ser bekanta ut. Jag minns sängarna. Sommarjobbet för ett par år sedan. Slipa, putsa, packa, slipa, putsa, packa. Nu vet jag vart det slitiga sommarjobbet ledde till. Det var sängar till landets psykcenter.

Från lite nedstämd till ett psykfall. Hur gick det till?

Vita väggar, ett bord, 2 stolar, Satan Lucifers egen säng och ett stort kassaskåp där de låst in mina tillhörigheter. Mobil, nycklar, plånbok, bantningspiller, passerkort, mp3 spelaren och boken. Känner mig bestulen.

I helvetets väntrum förvandlas minuterna till timmar. Jag protesterar och sparkar på det stora kassaskåpet som svalt min egendom. Skåpet blänger bara tillbaka med sin orubblighet. Sjukvårdare försöker lugna mig med sina tomma ord. Jag glor och skjuter honom med ilskans pilar från mina ögon. Han flyr med svansen mellan benen ut ur rummet.

Läkaren glider in i det gråtande rummet. Han tänder lampan som sticker ut mina ögon så jag han höra dem studsa som golfbollar på golvet. Ja vänjer mig vid ljuset.

Lugna ord dansar ut ur hans mun. Lugn och brydd blänker i hand ögon. Jag tänker: "Äntligen någon som har livet kvar i själen". Hans ord är vackra men innebörden går inte fram till rätt kammare i min hjärna. Han är vacker.

Blåser i alkoholmätaren för tredje gången. Den visar fortfarande 1,7 promille i blodet. Men ändå så klar i tankarna.

Avdelning 1. Hör skrik från rummet bredvid. Jag får dela rum med en dam som visar sitt stora missnöje med att jag valt att försöka ta mitt liv just den natten hon övernattar här.

Sängarna förföljer mig och jag mår illa av dem. Försöker somna men det är en omöjlighet, trots 2 liter vin och sömntablett. Lägger mig på golvet med den gula filten runt mig. Tankarna snurrar om jag faktiskt har lyckats ta mitt liv eller om jag fortfarande är kvar på jordens skorpa.

Halssmycket med korset runt min hals bränner. Det är ännu ett bevis på att jag hamnat i Satans hus.

Sängarna påminner mig om det friska liv jag en gång levde. Korset runt min hals glöder nu och jag får panik över hettan. Jag har svikit Gud! Finns du ens din jävel? Hur kan du misslyckas så gravt när du skapade mig i så fall?

Vankar av och an i korridoren. Snarkningar, jämranden är vad som hörs i denna kör som leds av fångvaktarna.
Sömnen innfinner sig aldrig till det totala.
Minutrarna är fortfarande timmtals långa. Jag väntar på att få bli utsläppt ur buren. tackar nej till frukosten och funderar över van som kommer hända. kommer jag bli flyttad från förvaringsboxen "avdelning 1" till avdelning noll där de förvarar de olösliga människorna?
Efter många timmars väntan, iaktagelser av människor som lever i sina helt egna världar så kommer det en lång vit rock mot mej och presenterar sig. Jag lägger aldrig namnet på minnet. till vilken nytta?
Frågor som hur mår du? vad hände? vad heter du? hur gammal är du? Så uppenbara frågor så jag vill kräkas över den vita rocken som stirrar på mej. jag frågar:
 Varför alla dessa frågor. Allt står ju på ditt papper du har där framför dig.
Min ilska är obefogad, j Jag skärper mig och ber om ursäkt. Han har ju inte gjort något illa mot mig. Min besvikelse på världen går ut över vitrocken. jag hoppas han godtog min ursäkt.
Huvudvärken och baksmällan skär som en flismaskin i bakhuvudet. Jag är glad över smärtan. Det är skönt att känna smärtan någon annan stans än i bröstet för en gångs skull.
Småpratar lite om mitt välbefinnande och min oro över att bli lämnad av min teurapeut.  Jag är så otroligt glad över att Ylva inte var den som jobbade natten då jag havererade. skammen hade då varit total. Tack Gud för att du besparade mig den ångesten!
Boarderline kommer på tal. jag stelnar och blir stum.
Man öppnar luckan och jag får kliva ut ur buren. Vandrar länge under molnet av funderingar. Tar mig till sist hem där timmarna rullar enligt regel medan jag står stilla. vad händer nu?