Jag bor på en öde ö
man kan beskriva det som att jag bor på en öde ö. jag vet inte hur jag ska ta mig ifrån den här ensamma platsen samtidigt som människor runt mig inte vet hur de ska ta sig in till ön.
Det känns som om hur jag än vrider och vänder på situationerna så är jag aldrig nöjd. Hur många människor jag än träffar så blir det bara fel. Jag börja släppa in lite tillit men så fort jag tar in för mkt så brister allt. Svek, besvikelse och summan av talet blir ensam igen. Därför har jag slutat med att ta in människor i mitt liv. Oavsett vad Ylva säger så är det nog så att jag inte klarar av besvikelsen på livet, besvikelsen på mänskligheten, besvikelsen på jordens existens. Övningarna jag fått hjälper mig för stunden, men snart är jag tillbaka på ruta fucking ett igen.
Att tycka synd om sig själv är väl inte rätt metod heller, för då gräver man nog hålet ännu djupare. Jag vet inte hur jag ska förklara rikgtigt. Tillståndet kommer till den nivån att man inte förmår sig att le. Man förmår sej inte att skratta åt saker man vanligtvis skrattar åt. Detta beror på att man har insett att det spelar ingen roll att man skrattar eller ler. Man kommer ändå trilla ner i det svarta hålet förr eller senare.
Jag skriver rapporter till Ylva hur jag mår och hur det går. Men jag känner mig som en hycklare. Vad spelar det för roll om jag skriver att livet är ett straff. vad kan hon göra för att ändra på det. Jag tvivlar till och med på att övningarna jag fått är på rikgitgt. Jag tror att jag är en försökskanin för att ta reda på hur dum en människa faktisktr kan vara.
Elakt av mig att skriva så kanske. Psykiatrin - är det verligen en industri som fungerar? Psykakuten var en förvaringsplats för att människan som bett om hjälp får det över några timmar. Detta är för att rfegeringen har sagt att vi måste ha en fungerande sjukvård. Jag åkte in, förvarades 1 dygn sen fick jag åka hem. man skickade en räkning på 80:- sen har man inte hört av sig och följt upp. Det kallar jag en icke fungerande sjukvård.
Ett verkligt heartbreake hotel är vad psykiatrin är!
Jag kommer ihåg en sesion med Ylva precis efter mitt besök på psykakuten. Hennes ord löd:
-Om människor skulle kunna hantera sin ångest och itne söka akut skulle vi som jobbar med psykiatrin kunna ta mer hand om de som har rikgtigt stroa problem, t ex scizofreni, ätstörningar mm.
Dessa ord har gangt ett tag i mig, Är det inte så att de som ha de riktigt svåra psykiska sjukdommarna en gång var som jag. En tjej/kille som checkade in på heartbreak hotel för att få hjälp.
Träffade Ylva runt 20 gånger och vi tränade och vi övade på jobbiga grejer. Känns lite som att jag gått en jävla valpkurs, och nu har man släppt kopplet och man ska vara redo för att kunna träna själv utan fräken på valpskolan.
Men jag är matten och valpen är min ångest. Valpen i mitt fall har en egen vilja och nu har den bitit sönder varje par skor jag ahr så nu kan jag inte gå ut längre. Jag skäms över att visa upp mig själv för att jag misslyckats få pli på min valp. Jag har inga krafter kvar att få pli på min ångest.
Det känns som om hur jag än vrider och vänder på situationerna så är jag aldrig nöjd. Hur många människor jag än träffar så blir det bara fel. Jag börja släppa in lite tillit men så fort jag tar in för mkt så brister allt. Svek, besvikelse och summan av talet blir ensam igen. Därför har jag slutat med att ta in människor i mitt liv. Oavsett vad Ylva säger så är det nog så att jag inte klarar av besvikelsen på livet, besvikelsen på mänskligheten, besvikelsen på jordens existens. Övningarna jag fått hjälper mig för stunden, men snart är jag tillbaka på ruta fucking ett igen.
Att tycka synd om sig själv är väl inte rätt metod heller, för då gräver man nog hålet ännu djupare. Jag vet inte hur jag ska förklara rikgtigt. Tillståndet kommer till den nivån att man inte förmår sig att le. Man förmår sej inte att skratta åt saker man vanligtvis skrattar åt. Detta beror på att man har insett att det spelar ingen roll att man skrattar eller ler. Man kommer ändå trilla ner i det svarta hålet förr eller senare.
Jag skriver rapporter till Ylva hur jag mår och hur det går. Men jag känner mig som en hycklare. Vad spelar det för roll om jag skriver att livet är ett straff. vad kan hon göra för att ändra på det. Jag tvivlar till och med på att övningarna jag fått är på rikgitgt. Jag tror att jag är en försökskanin för att ta reda på hur dum en människa faktisktr kan vara.
Elakt av mig att skriva så kanske. Psykiatrin - är det verligen en industri som fungerar? Psykakuten var en förvaringsplats för att människan som bett om hjälp får det över några timmar. Detta är för att rfegeringen har sagt att vi måste ha en fungerande sjukvård. Jag åkte in, förvarades 1 dygn sen fick jag åka hem. man skickade en räkning på 80:- sen har man inte hört av sig och följt upp. Det kallar jag en icke fungerande sjukvård.
Ett verkligt heartbreake hotel är vad psykiatrin är!
Jag kommer ihåg en sesion med Ylva precis efter mitt besök på psykakuten. Hennes ord löd:
-Om människor skulle kunna hantera sin ångest och itne söka akut skulle vi som jobbar med psykiatrin kunna ta mer hand om de som har rikgtigt stroa problem, t ex scizofreni, ätstörningar mm.
Dessa ord har gangt ett tag i mig, Är det inte så att de som ha de riktigt svåra psykiska sjukdommarna en gång var som jag. En tjej/kille som checkade in på heartbreak hotel för att få hjälp.
Träffade Ylva runt 20 gånger och vi tränade och vi övade på jobbiga grejer. Känns lite som att jag gått en jävla valpkurs, och nu har man släppt kopplet och man ska vara redo för att kunna träna själv utan fräken på valpskolan.
Men jag är matten och valpen är min ångest. Valpen i mitt fall har en egen vilja och nu har den bitit sönder varje par skor jag ahr så nu kan jag inte gå ut längre. Jag skäms över att visa upp mig själv för att jag misslyckats få pli på min valp. Jag har inga krafter kvar att få pli på min ångest.
Kommentarer
Trackback
