hurtsoul

Tidpunkten i mitt liv är ganska stabil nu. Mina berg är inte lika arbetssamma att bestiga och mina svarta hål tar inte andan ur mej helt. Va kommer detta sig?
Ständigt så är jag på min vakt då något ska slå mej hårt i bakhuvudet och överraska mig med veckovis gråt som får mina kinder att svida och liggsår av långa vistelser i sängen bakom nerfällda persienner.
Trots att min hemresa är på långt avstånd så kommer den med stora kliv mot mej. Tankarna om hur det kommer bli när jag kommer hem. Kommer mina onda känslor överfalla mig som en hungrg tiger. Kommer känslornas intensitet vridas upp som volymen på en fest där alla blir fullare och fullare och ständigt skruvar upp volymen tills de blir vräkta. Kommer jag kanske bli vräkt från mig egen kropp?

Innan jag rymde min tillvaro lärde jag känna L. Hon blev överfallen av djävulens monster. Hon förgiftades av sina egna tankar så pass att hon blev vingad att förgifta även sin kropp. Jag vet inte om min undsättning var till hjälp. Pratade med L nummer 2 igår via cybervärlden och fick reda på att L inte kommer vara i sthlm när jag kommer hem. Hon kommer inte tillbaka. Med förståelse och sorg skriver jag det här. Jag träffade ett skal som jag såg en själ i. Det kändes skönt att ha henne i närheten, att prata, och att hon visade äkta förståelse i ögongloberna. När jag kommer hem kommer jag inte få se hennes ärlighet. Ledsen. Men mår hon bra av att vara där hon är nu så är det det enda rätta. Men kommer sakna hennes närvaro.  Jag hoppas inte hon klandrar mig för min undsättning den dagen giftet sprutades in i henne. Jag hoppas hon ville få sin räddning.

Meddelande till killen hon träffat: Gör du henne illa på något sätt så får du med mej att göra! Uppfattat?!