hurtsoul

Har länge velat om jag ska skicka mina anteckningar till Ylva eller inte. Nu är de skickade och vet inte vilka konsikvenser det fått.
Min resa hittills har varit god mot mig och mina känslor har varit kanske frisläppta och behagliga. regnes öser inte bara ner ute utan också i mig. Jag kan inte förklara hur det kom sig att ångesten som jag har haft kopplad och under kontroll i cirka en månad nu slitigt sig och jag har ingen kontroll längre.
Jag tror att det var ensamheten som knöt upp knuten. Nu är det jag som sitter kopplad och ångesten har tagit kontrollen eller okontrollen över mig.
"Du har alltid ett val" Orden som Ylva yttrat så många gånger ekar i mig. Jag har ett val att trots ångesten. Gå ut och dricka av livets bägare i olika doser. Men just nu känns det som att jag befinner mig i livets sahara och inte har livet inom räckhåll.
Gardinerna är fördragna. Flyr in i litteraturens värld när egentligen borde brottas med känslorna. men orken försvann ner i kloakerna tillsammans med regnet.
Min existens för min omgivning är endas på mina lektioner. Jag är fysiskt närvarande på lektionerna men mitt psyke är på andra sidan.
Det är fel att säga att ingen bryr sig, för det är det. men de människorna som bryr sig hafr det inprogrammerat i maskineriet pga att de har titeln "familj". De männiksorna som jag en gång brydde mig om och gjorde mitt yttersta för hör inte ens av sig längre. Inte ett andetag, inte ett ljud. Det enda livstecknat jag får är den gröna gubben som visar sig i mitt msn-fönster.
Ylvas ord ekar i mig. Mer kan du inte göra för dem. Släpp det!
Men saknaden bränner i mig. Lever i lögnen att de har mkt att göra och att de har sina egna liv att tänka på. Samtidigt som de tankarna finns närvarande känner jag närvaron av tankar som, jag glömde mitt trasiga liv för en stund för att ägna tid åt någon ännu trasigare själ. varför är då inte det ömsesidigt?
Vetskapen om mitt sk tillstånd finns. Min själv är blottad och är i lågor. men ingen tar tag i brandsläckaren som kallas vänskap för att släcka min eld. är detta för att folk inte vill bli nersmutsade med min sot?
Min ständiga fråga. Kan man dö av ensamhet? Jag tror det. Och det är nog en död av det mest smärtsamma slaget.
Eller är det så att man måste ta tag i sin egen ensamhet och göra något åt det?
Ibland så tänker jag att jag faktiskt i vissa stunder är en bra indivit. Omtänksamm, snäll och ibland till och med rolig. Men samtidigt så vill jag dela dessa egenskaper. Och få bekräftelse för dem även fast man inte är fysiskt närvarande i ens vardagliga liv.
Jag är en skugga som folk endast ser när deras sol lyser.