hurtsoul

Jag vet inte vad det är som gör att jag mår såhär dåligt. Oftast hör man människor som fått uppleva livets mardrömmar för att man ska kunna skymta symtomerna av ruttenhet i själen.
Övergrepp, narkotika, svek, förluster mm är de vanligaste man hör i media och liknande.
Men jag då? jag har ju inte varit med om något som ska dra ner mig i djupet. Vad är det som gör att jág hatar mig själv så innerligt att det bara finns tankar om självförgörelse? var när och hur och framför allt varför började svart bläck kriga mot mitt rena blod?
Saknader är något av det jobbigaste i vardagen. Saknad av diciplin, närhet, samtal, ögonkontakt och den rena sanningen gör mig bokstavligen talat galen.
Människorna som visat mig ren sanning och omtanke uppenbarar sig i tankarna varje dag. Jag har sett vingarna på dem. Jag ser skönheten i dem och jag avundas dem så det skaver i mig.
Just nu skulle jag vilja ha någon att ringa för att kunna prata om detta. Ringa en av de få änglarna men det känns förbjudet. Att smutsa ner deras vingar och hjärnor med mina ord vore kriminellt. Rädslan över att skrämma dem är för stor.
Hjälper det ens att prata om det jobbiga. Skiten kommer ju ändå tillbaka. Är det inte lika bra att bara få ett slut på livet. Ingen mening, ingen aning om hur länge jag orkar ha traggtråden runt min hals längre.
Ensamma tårar till ingen nytta.
Tillbaks på ruta ett. Jag har hyllat terapin, men frenetiskt går jag igenom mina övningar som jag nogrannt skrivit ner och alltid bär med mig om ångesten hoppar på mig bakifrån med sin sylvassa tänder. På något sett har texten bleknat och meningen med dem är genomskinlig. Skam, dåligt samvete att jag inte kan ta åt mig proffisionella övningar längre.
 Hur ska jag kunna komma vidare utan Ylva? jag vill inte vara beroende av någon. Det gör saker mycket mer komplicerade. Helst av allt så skulle jag vilja åka nnågon stans där jag endast kan vara för mig själv och inte skada någon annan med min närvaro.
På den platsen skulle jag vara borta från alla frästelser. jag skulle kunna svälta min kropp och själ till döds utan att någon behöver se på.
Männiaskor skulle minnas mig som "hon som försvann". Inte hon som tog sitt liv.
Vad ska jag göra med föroreningen i min kropp?
Hur ska jag komma bort från det dåliga samvetet inför Ylva. Hur ska jag kunna lindra sorgen för min familj?
Hur ska jag kunna ta farväl utan att behöva yttra ett "hej då, vi ses i himlen"?