hurtsoul

Just nu finns det endast en sak som håller mig vid liv. Min lilla rödtott Seymore. Han gör mitt liv till något som inte ligger i centrum. Nu är det mitt ansvar att ta hand om honom oavsett hur jag mår. Är jag nerslagen av självmordstanke, sorg, ilska så får han mig att gå upp för att ta hand om honom. Är jag full av energi så går jag upp för att ta hand om honom.

Livet slutar aldrig att göra mig besviken. jag är otroligt less på männsikans handlingar.
krev igår det här inlägget i min publika blogg:

För ca 1 år sedan fanns jag där för en tjej som hade otroligt jobbigt. Hennes livslust var slut och hon begick en handling som många ryggar för och är rädda för.
Jag fanns där och jag ställde upp. Jag gick ifrån mitt eget jobb och offrade min tid för att vara med henne när helvetets eldar brann kring henne.
Efter det flyttade hon... och jag saknar henne ...
Jag visade min vänskap, jag visade mitt intresse. Jag visade att det som inte många visar. Vänskap.
Nu har det gått ett år.
Jag har inte fått ett enda samtal från henne. Inte ett sms om att hon faktiskt bryr sig om mig....


Jag har nu bestämt mig. Det finns ingen som man kan lita på....
Det bästa är att jag inte ska lita på en jävel igen...

Du föds ensam och dör ensam!!!

oavsett hur dåligt man mår så tror jag inte att medlidande eller att man bryr sig om andra människor försvinner.
Det själviska i människan är en sjukdom och det är en kronisk sjukdom. Men det kommer alltid genomsyra omtanke och brydd för andra människor i denna sjukdom.

Är hemma idag pga människans kroniska sjukdom....
Inte pga av denna historia utan pga människor på mitt jobb.

Skitsnack bakom ryggen, belöning till människor som inte förtjänar belöning. man belönar inte de som faktiskt behöver en belöning.


Jag kan inte leva i denna världen länge till.
Egoism, orättvisa måste elemineras. Annar sär jag inte med i spelet länge till....