Ska det verkligen vara så?
Tankar:
Jag sitter och lär mej ett språk. varför? För att jag vill. Eller är det för att mina närmsta omgivning vill det?
Jag fann kärleken i landet, jag fann kärleken i kulturen. men är det då meningen att man måste kunna språket för att kunna älska det fullt ut?
Tror inte det.
Min vistelse närmare solen gör jag för mig själv ingen annan. Det finns tid och rum för mina tankar. Endast mina tankar. Hemma i det kalla landet är jag kopplad. Tänker inte när jag vill utan när alla andra vill att jag ska tänka.
Jag är som en hund. Kopplad när jag skiter. Äter på andras begäran, Jag bestämmer inte själv.
Min själ lever i en diktatur där hemma. Här i solens land får jag nosa på friheten. Vågar inte riktigt ta steget fullt ut i det fria. Tankar som: är detta ok? vad får jag respektive inte göra?
Jag röker inte hemma bara för att omgivningen hatar rök.
Jag festar inte hemma för att min närmsta omgivning förväntar sig seriösa ting av mej.
jag reser inte dit jag vill för att min omgivning vill till andra platser.
o s v
Jag gör INGET för mej! För första gången har jag kännt med fri från "fy dej-fingret"
Jag röker, festar, dansar, äter, pratar, går, PRECIS SOM JAG VILL! Då kommer vi till den viktiga förbannade frågan.
SKA DET INTE ALLTID VARA SÅ? även hemma bland nära och kära?
Ska jag inte kunna smälla i mig en stor pizza utan att oroa mej för vad man ska tycka.
Ska jag inte kunna använda slangord utan att folk ska snegla konstigt.
Ska jag inte kunna kunna lyssna på vilken musik eller gå med i vilken förening jag vill utan att folk ska prata bakom ryggen?
Va är det för låtsas värld jag lever i? Jag vill kunna lossa strypgreppet en aning. jag vill kunna andas den friska luften. Min hemmavärld är förorenad av avgaser bestående av fördommar, åsikter, och en jävla massa skitsnack!
Ska det verkligen vara så?
