hurtsoul

Länge har jag nu haft mina känslor utlåsta ifrån mamma och pappa. Stängde ute dem pga att att inte tynga dem med fler problem än de som redan existerar, inte smutsa ner deras tankar. Familjen är väl ändå det käraste man har och de vill man inte skada.
Har funderat hur jag ska leverera skammen, lögnerna och destruktiviteten.
En kväll, lite vin, trötta, sentimentala. Jag bryter ihop. Tårarna bränner då jag försöker hejda dem. Vet inte vilken tur i ordningen jag försöker aggera stark inför mamma och pappa.
-Det går inte längre kvider jag.
Orden spyr ur min munn. Berättar om terapin som nu är slut. Berättar om min dom. Berättar om min oro.

Tystnad

Pappas ord om att vi ska lösa och ta oss igenom det här tillsammans smeker inte bort tårarna men orden tar bort svedan i dem.
- Ingen terapi är slut förrän du säger att den är slut, och kan stå på egna ben.
Pappas tårar kommer. Mamma väljer tystnaden.

Känslan av att befria oron känns som att dra ur den rostga spiken ur hjärtat. Skammen finns som ett åskmoln över mig. Berättar även detta.
Kvällen blir sen och jag får många tröstande och faderliga klappar på ryggen. Mamma är fortfarande kvar i tystnaden, men jag kan förstå henne.
Det räcker med att en för talan till sin dotter.

Vad trodde jag skulle hända?
Ja, det är ett mysterium hur hjärnan fungerar.

Fortfarande tugnt, men nån stanns finns mina kära som hjälper mej att bära blypaketet av ondo Gud gav mej.