Dagarna går ...
Dagarna går långsamt, men samtidigt som jag känner den långsamma snigelpromenaden genom dagarna så känner jag också att mitt livs timglas snabbare och snabbare rinner ut.
Allt oftare frågar jag mej va fan jag ska bli när jag bli stor. Kommer jag orka vänta tills jag bli stor. Eller kommer mitt hjärta förblöda tills dess då jag har bestämt mej vad jag vill bli?
Har alltid drömt om att skriva en bok. Men förbannat för gäves. man skriver 3 sidor och automatiskt så aktiveras prestationsångesten och till förljd av aktiveringen river jag sönder och samman mina välskrivna blad och lovar mej själv att aldrig ens röra vid tanken att börja på en bok någonsin.
Ibland kan jag tänka att det vore skönt att kunna ha någon sorts talang som skulle hjälpa en att glömma och bearbeta. Måla, skriva musik, eller nåt i den stilen. Men va händer med oss som faktist är helt talanglösa? Va fan ska vi göra? Ska vi bara bli lämnade där bakom och bli lämnade åt vårt öde? Vi blir den lilla slatten som blev över? åter till den grundliga frågan- Vad har vi för funktion.
Psykologen frågade mej. Vad är viktigast i ditt liv?
Jag svarade. Jobbet. Va fan e de för svar? jag vet ju att jobbet är endast ett fragment man använder för att dämpa effekten på alla tankar som flyger. Förstås också för att kunna betala räkningarna, prenumerationer, försäkringar, biobesök, osv...
De fattar till och med jag.
För mej är jobbet som valium.
Men vad är det för liv? Ska det inte finnas någon mer mening? Är det meningen att man går upp, sminkar sej, kanske äter frukost, åker bussen, kommer till jobbet, går hem från jobbet, går och lägger sej?
Tragiskt nog så skulle jag vilja veta datumet då det är dags för mej att somna in. Då skulle man nog prioritera och göra sin tid mer värdig. Jag skulle nog till och med hitta motivation till att leva.
Om det nu kommer att vara någon som läser det här kommer ni förmodigen tänka:
- Men Gud människa. Om du är så trött på livet. Gör något åt det då?
Men att vara helt oförmögen att göra det till en bättre situation eller spilla sitt eget liv är en omöjlig sits. Jag vet inte vad jag ska göra för att må bättre.
Och att ta livet av mej skulle innebära att jag skulle förstöra livet för 4 st andra individer som ingår i min familj. Mer själviskt aggerande finns nog inte. jag vill inte bli ihågkommen som "hon som tog livet av sej"
Jag vill leva... men hur ska jag hitta tillbaka till vägen som leder till livet?
Allt oftare frågar jag mej va fan jag ska bli när jag bli stor. Kommer jag orka vänta tills jag bli stor. Eller kommer mitt hjärta förblöda tills dess då jag har bestämt mej vad jag vill bli?
Har alltid drömt om att skriva en bok. Men förbannat för gäves. man skriver 3 sidor och automatiskt så aktiveras prestationsångesten och till förljd av aktiveringen river jag sönder och samman mina välskrivna blad och lovar mej själv att aldrig ens röra vid tanken att börja på en bok någonsin.
Ibland kan jag tänka att det vore skönt att kunna ha någon sorts talang som skulle hjälpa en att glömma och bearbeta. Måla, skriva musik, eller nåt i den stilen. Men va händer med oss som faktist är helt talanglösa? Va fan ska vi göra? Ska vi bara bli lämnade där bakom och bli lämnade åt vårt öde? Vi blir den lilla slatten som blev över? åter till den grundliga frågan- Vad har vi för funktion.
Psykologen frågade mej. Vad är viktigast i ditt liv?
Jag svarade. Jobbet. Va fan e de för svar? jag vet ju att jobbet är endast ett fragment man använder för att dämpa effekten på alla tankar som flyger. Förstås också för att kunna betala räkningarna, prenumerationer, försäkringar, biobesök, osv...
De fattar till och med jag.
För mej är jobbet som valium.
Men vad är det för liv? Ska det inte finnas någon mer mening? Är det meningen att man går upp, sminkar sej, kanske äter frukost, åker bussen, kommer till jobbet, går hem från jobbet, går och lägger sej?
Tragiskt nog så skulle jag vilja veta datumet då det är dags för mej att somna in. Då skulle man nog prioritera och göra sin tid mer värdig. Jag skulle nog till och med hitta motivation till att leva.
Om det nu kommer att vara någon som läser det här kommer ni förmodigen tänka:
- Men Gud människa. Om du är så trött på livet. Gör något åt det då?
Men att vara helt oförmögen att göra det till en bättre situation eller spilla sitt eget liv är en omöjlig sits. Jag vet inte vad jag ska göra för att må bättre.
Och att ta livet av mej skulle innebära att jag skulle förstöra livet för 4 st andra individer som ingår i min familj. Mer själviskt aggerande finns nog inte. jag vill inte bli ihågkommen som "hon som tog livet av sej"
Jag vill leva... men hur ska jag hitta tillbaka till vägen som leder till livet?
Kommentarer
Trackback
