2 uppdrag.. varför tog de mej?
Har idag fått 2 st specialuppdrag på jobbet. Hjälpa till på ett event och testköra en bloggmobil.
Men tanke på att jag har social fobi så är eventet inte riktigt de jag skulle vara den bästa kvinnan för.
Plus att jag är nog den mest oteckniska i världen. Då är det jag som väljs ut som testkörare för en ny bloggmobil.
Som grädde på moset är jag en sån där människa som inte kan säga nej heller...
Eventet kommer bli nervöst eftersom det endast kommer vara jag och Lina där som ska aggera "säljsupport"och vare
"the smart -ases som ska lära säljarna saker. Som de egentligen redan vet att de kan göra, fast inte orkar göra det själva.
Testa mobilen är i full gång, men jag fattar fan inte hur jag ska kunna gå in och ändra blogg adress och desig.
Bra där hörrni!
Hur fan ska jag klara att göra dessa två grejer utan att kvävas av ångest och otillräcklighet? Jag kommer ge mina närmaste 2 chefer en besvikelse utom dess nåde + att de faktist kommer att överväga om jag ska få sparken eller om det får räcka med att jag inte får löneförhandla nästa år.
Nu är ni nöjda va?! Utnyttja henne som faktist har skitsvårt att säga nej!
På sätt och vis känner jag så som jag skriver härovan. Men samtidigt finns det en viss stolthet att de faktist litar på mej.
Men mest känns det som ett stort misslyckande innan jag ens har åstakommit missären på företaget.
Finns det nån hemsida eller telefonnummer man kan leja en mördare åt sej själv? Skulle behöva det nu.
Vågar inte själv.
Att ta livet av sej skulle nog vara det mest själviska man kan göra. Att lämna sin familj med ovetskapen om att de faktist gjort allting rätt i min uppfostran. Att de är de mest underbara skapelserna på jordens yta.
All lämna dem med att inte veta varför. Det skulle vara de värsta totyrredskapet som man någonsin kan använda på någon människa.
Då är det lättare att leja en mördare åt sej själv så de slipper att veta att jag faktiskt ville dö. Men valde den enklare vägen för deras skull.
Önskar jag kunde blotta dessa tankar för någon. Framför allt psykologen. Men vågar inte. Är rädd för fördommarna.
Skulle vilja lämna texten till henne så hon får läsa det och sen skulle allt vara bra.
Vi skulle aldrig behöva pratat om det mer. Men det går ju inte.
Va fan är det för Gud som skapat livet och gjort det så jävligt att man inte ens orkar att leva det?
Jag tror att Gud och Djävulen fick varsin lerklump som de skulle skapa världen av. Jag hade oturen att bli skapad av jävulen och dess brinnande fingrar, medan min familj faktist hade välsignelsen att faktist få tillhöra Guds hand.
Men tanke på att jag har social fobi så är eventet inte riktigt de jag skulle vara den bästa kvinnan för.
Plus att jag är nog den mest oteckniska i världen. Då är det jag som väljs ut som testkörare för en ny bloggmobil.
Som grädde på moset är jag en sån där människa som inte kan säga nej heller...
Eventet kommer bli nervöst eftersom det endast kommer vara jag och Lina där som ska aggera "säljsupport"och vare
"the smart -ases som ska lära säljarna saker. Som de egentligen redan vet att de kan göra, fast inte orkar göra det själva.
Testa mobilen är i full gång, men jag fattar fan inte hur jag ska kunna gå in och ändra blogg adress och desig.
Bra där hörrni!
Hur fan ska jag klara att göra dessa två grejer utan att kvävas av ångest och otillräcklighet? Jag kommer ge mina närmaste 2 chefer en besvikelse utom dess nåde + att de faktist kommer att överväga om jag ska få sparken eller om det får räcka med att jag inte får löneförhandla nästa år.
Nu är ni nöjda va?! Utnyttja henne som faktist har skitsvårt att säga nej!
På sätt och vis känner jag så som jag skriver härovan. Men samtidigt finns det en viss stolthet att de faktist litar på mej.
Men mest känns det som ett stort misslyckande innan jag ens har åstakommit missären på företaget.
Finns det nån hemsida eller telefonnummer man kan leja en mördare åt sej själv? Skulle behöva det nu.
Vågar inte själv.
Att ta livet av sej skulle nog vara det mest själviska man kan göra. Att lämna sin familj med ovetskapen om att de faktist gjort allting rätt i min uppfostran. Att de är de mest underbara skapelserna på jordens yta.
All lämna dem med att inte veta varför. Det skulle vara de värsta totyrredskapet som man någonsin kan använda på någon människa.
Då är det lättare att leja en mördare åt sej själv så de slipper att veta att jag faktiskt ville dö. Men valde den enklare vägen för deras skull.
Önskar jag kunde blotta dessa tankar för någon. Framför allt psykologen. Men vågar inte. Är rädd för fördommarna.
Skulle vilja lämna texten till henne så hon får läsa det och sen skulle allt vara bra.
Vi skulle aldrig behöva pratat om det mer. Men det går ju inte.
Va fan är det för Gud som skapat livet och gjort det så jävligt att man inte ens orkar att leva det?
Jag tror att Gud och Djävulen fick varsin lerklump som de skulle skapa världen av. Jag hade oturen att bli skapad av jävulen och dess brinnande fingrar, medan min familj faktist hade välsignelsen att faktist få tillhöra Guds hand.
Kommentarer
Trackback
