Slutet på ytligheterna
Det är konstigt att jag inte kan stå för min smärta och sjukdom. Eller det kanske inte är så konstigt. Förvirrande och irriterande.
Kan man ens kalla det sjukdom. Jag kanske är en sjukdom. Eller jag vet inte...
Skapade en blogg där jag inte tänker gå ut med vem jag är.
varför? Jo, för att kunna skriva om de djupaste och skitigaste tankarna.
Andra blogga bli så förbannat ytliga, äckliga med andra ord.
Inte för att jag tror att någon kommer att läsa den här. Ingen läser ju det ytlliga. varför skulle man då vilja gå in och läsa någon på djupet om de inte ens vill röra vid det ytliga?
Världen är ett stort virus som gör mej isolerad i mej själv och mina tankar vill knacka sig ut till andra. men jag kan inte sätta ord på känslan och tankarna. på papper får jag ner skiten men ska jag berätta för nån kommer de fan bara lögner.
Bloggandet hjälper kanske en del till att dämpa de största lågorna i mitt bröst...
Varför finns man? Varför måste man finnas? Är det något man ska åstakomma eller va fan ska man göra? jag tror att vi människor är som bakterier. Jag tror att det finns en större värld som regerar, och vi är som kackelackor för dem. Försöksdjur i något sorts forskningsprojekt som går ut på att hålla oss människor levande så länge som möjligt under de mest horribla omständigheter.
Eller är det kanske så att man har en sjukdom där effekterna är. Tryck över bröstet, isolering, självmordstankar, skadegörelse av hud av olika slag, en känsla av kämparglöd i hopplöshet, känsla av att man lever för alla andra utan att ens ha ett uns egoism i kroppen, Rädsla av att mina tankar ska synas utanpå, rädslan av att det jag gör mot mej själv för att lindra smärtan faktist ska synas. Att lögnerna en dag ska ta slut. RÄDSLA!
Varför går jag hos en psykolog som jag inte ens kan säga eller vågar säga hela sanningen åt.
Hur kommer jag kunna välja vad jag ska jobba med om jag aldrig blir fri från det här?
Kommer jag våga visa den här texten för någon?
Kan man ens kalla det sjukdom. Jag kanske är en sjukdom. Eller jag vet inte...
Skapade en blogg där jag inte tänker gå ut med vem jag är.
varför? Jo, för att kunna skriva om de djupaste och skitigaste tankarna.
Andra blogga bli så förbannat ytliga, äckliga med andra ord.
Inte för att jag tror att någon kommer att läsa den här. Ingen läser ju det ytlliga. varför skulle man då vilja gå in och läsa någon på djupet om de inte ens vill röra vid det ytliga?
Världen är ett stort virus som gör mej isolerad i mej själv och mina tankar vill knacka sig ut till andra. men jag kan inte sätta ord på känslan och tankarna. på papper får jag ner skiten men ska jag berätta för nån kommer de fan bara lögner.
Bloggandet hjälper kanske en del till att dämpa de största lågorna i mitt bröst...
Varför finns man? Varför måste man finnas? Är det något man ska åstakomma eller va fan ska man göra? jag tror att vi människor är som bakterier. Jag tror att det finns en större värld som regerar, och vi är som kackelackor för dem. Försöksdjur i något sorts forskningsprojekt som går ut på att hålla oss människor levande så länge som möjligt under de mest horribla omständigheter.
Eller är det kanske så att man har en sjukdom där effekterna är. Tryck över bröstet, isolering, självmordstankar, skadegörelse av hud av olika slag, en känsla av kämparglöd i hopplöshet, känsla av att man lever för alla andra utan att ens ha ett uns egoism i kroppen, Rädsla av att mina tankar ska synas utanpå, rädslan av att det jag gör mot mej själv för att lindra smärtan faktist ska synas. Att lögnerna en dag ska ta slut. RÄDSLA!
Varför går jag hos en psykolog som jag inte ens kan säga eller vågar säga hela sanningen åt.
Hur kommer jag kunna välja vad jag ska jobba med om jag aldrig blir fri från det här?
Kommer jag våga visa den här texten för någon?
Kommentarer
Trackback
