hurtsoul

Flera veckor har gått och jag har fått uppleva några dagar med välbefinnande i mitt inre. Har varit hemma hos mamma och pappa. Spenderat mkt tid i skogen med hunden. Önskar min vardag kunde vara full av den harmonin.
Nu börjar ångesten krypa sej närmare inpå igen.
Är rädd för att bli ensam, är rädd för att man inte kommer kunna hjälpa mej.
Även fast jag går hos Ylva känner jag ett så stort behov av bekräftelse och bevis från omvärlden att jag är omtyckt.
jag hatar mej själv och har nästan alltid gjort. Men varför?
Hur kommer omgivningen kunna tycka om mej om jag inte kan se eller känna det själv?
Försökte prata med Moa idag. Moa är en tjej med sunda tankar och en verbal förmåga kan förklara för mej att allt kommer bli bra. Men hon hade inte tid. Samtidigt som jag skulle vilja öppna mej för henne så är jag rädd för att bli dömd.
Trött och rädd för att ge upp....
Enligt T är mina problem en sk "fis i rymden". Mycket elak och ogenomtänkt kommentar. bad henne att inte höra av sej mer om hon ser mej som en "fis i rymden"
Jag känner mej stolt över att inte ta emot skiten och gömma undan den inne i mej. Just nu är det enkelriktat i mej när det gäller andra människors egon och klumpighet. Svårt att förlåta en sådan kommentar.
Hennes förlust. Arg, besviken. Men ändå inte berörd...
har inte varit hos Ylva på ett tag pga att både jag och hon har haft ledigt. Tänker mycket på våra samtal. undrar om hon spenderar tid att tänka på dem, eller om hon stänger av så fort jag gått där ifrån.
Bloggen har ännu inte hittats av nån. Men vet inte riktigt ännu om jag egentligen vill det eller ej.