hurtsoul

Länge sen jag var hos Ylva nu. Känns som jag har så mycket jag vill säga till henne och som jag vill få ur mej, men känner inte att 45 minuter räcker till för allt jag vill säga.
Tänkte försöka skriva ner tankarna på papper, emn det går liksom inte. När jag väl sitter där och försöker skriva så blir det helt blankt.
Hur ska man kunna gå i terapi när man känner att man endast kan uttrycka sina äkta känslor på papper? Jag har så fruktansvärt svårt att å fram orden och sätta ord och betoning på vad jag faktist känner och jag ver inte hur jag ska förklara min vilsenhet.
Känns som att det är så mkt jag behöver hjälp med, men tiden räcker inte till. Känner mej stressad av att tiden är så knapp och att man inte vet om de har tid med en engentligen.
Skulle vilja sätta mej ner en heldag och prata med Ylva. Lära känna henne och försöka förstå hennes synvinkel.
Jag ser mej själv som ett offer för världen. Men samtidigt är det världen som är ett offer för mej. Att människor ska behöva vara i min närhet är inte rättvist. Jag smutsar ner dem och så fort jag öppnar mej för någon så försvinner de ur min åsyn och förljden av det är att jag skäms för det jag känner och säger. Jag lovar mej själv att aldrig mer tala om mina känslor, Men rätt som det är så står jag där igen. Blottad och äcklad av vad jag precis sagt.
Är nu rädd för att jag lutat mej lite för mkt mot Ylva och känner nu att jag inte kan leva utan mina träffar med henne. hennes ord gör mej helare samtidigt som den splittrar mej för att jag vet att vi inte kommer att ha dessa samtalen livet ut. jag måste lära mej att tycka om mej själv och inte förlita mej på andra.

Ensamheten är dock den som sliter mej i stycken.