hurtsoul

jag har funderat varför jag bara skriver när jag mår riktigt dåligt. varför kan man inte skriva när man faktist har en bra dag, eller när något bra som har hänt.
Är behovet så stort att bli hörd när man som mår som en skithög, eller är det behovet av att få bli av med det onda i bröstet?
Vaknade igår av att jag var pigg och såg fram emot att få gå till Ylva och prata lite.
jag kommer dit och hon smäler bomben att jag sla prata inför kamera. Och sedan titta på det.
Trycket och paniken kom över mej som en tung våg.
tankarna panikruasade i hjärnan... jag klarar inte det här.!
efter överrenskommelse så skulle jag inte behöva göra det här någonsin. mitt villkor i början att jag inte skulle behöva se mej själv på film. det var mitt enda villkor.
Detta har fallit henne i glömska. Vilket jag kan förlåta. men faktorn att hon pressade mej till att göra något jag verkligen har panik och rädsla över. Att behöva betrakta sej själv när man känner sånt hat över hur man ser ut, hur man pratar och hur man rör sej. Efter jag genomlidit detta säger hon.
"Vi ska absolut inte göra nåtot som du inte vill" Men va fan!!!
Lurad sviken och min själv antastad.
Nu har ingen aning om jag ens kommer klara av att sätta mej i detta rum tillsammans med henne igen. besvikelse, rädsla att bli knuffad till helvetets eldar igen är alldeles för stor. besvikelsen och sveket är det som gör mest ont. Och att hon inte såg hur illa jag mår av att göra det här.